Pascal och Stilla Havet svarade upp mot de högt ställda förväntningarna när Slaktkyrkan fylldes till bredden i lördags (9 oktober). Savant fick dessutom följa med backstage och dokumentera vad som hände före och efter giget.
Så kom min och många andras första 500+ spelning efter pandemi-fastan. Insvepta i höstmörker meandrar vi fram i slakthusområdets tegellabyrint och möts av en uppfräschad Slaktkyrka med nya sittplatser längs sidorna och häftig mural över scenen.
Arrangören hade sålt 600 biljetter till denna lördag, men så var det också publikfavoriterna Pascal och Stilla Havet som skulle låta sin musik dåna ut över folkhavet. (Jag har inte skrivit folkhav på väldigt väldigt länge. Bara det känns kul!)
Likheterna mellan de två banden är kanske att engagemang och känslor är extra large. Och båda släppte sina bästa album hittills i våras (Pascal: "Fuck Like A Beast" och Stilla Havet: "Samtiden sliter oss isär") och båda är kända för att vara grymma live.
Stilla Havet agerade denna kväll support och fick igång publiken nästan direkt med ett tight och energifyllt set. Jag tror dom aldrig har låtit så bra. Elias röst och scenpersonlighet ihop med de välskrivna låtarna är svåra att värja sig mot. Bäst beskrivet som catchy postpunk-pop i nordiskt laserformat.
Pascal är en fasansfullt bra liveupplevelse. Så är det bara. Och denna kväll spelar de dessutom sitt längsta set någonsin (enligt Pascal själva). Manuela brände sin Peavy-stärkare och Mimmis glasögon immade igen. Ja ni förstår. Återigen höjs rösterna om att Pascal är sveriges bästa band. Jag säger absolut inte emot.
Om jag skulle ge mig på att gissa varför Pascal är så bra så är måste det vara den där lugna självklarheten. De är ett av få band jag sett som stannar upp och verkligen pratar med varann mellan låtarna. Låtarna är också behagligt fria från "låtskrivarkladd".
Någon strukturerad recension utöver ovanstående blir det inte denna gång. Däremot en titt bakom kulisserna som ni gärna får hänga med på (videos här under, foto & klipp Lovisa Beck). Mycket nöje!
