“Pinsamma barn” är titeln på Oskar Igelands debutplatta – ett coming of age-album med två huvudingredienser: olycklig kärlek och internet. Indiepop på svenska som låter lyssnaren följa med in i en värld som utforskar den första monumentala kärleken och de ambivalenta känslorna som följer.
Tidigare i maj släppte Oskar Igeland sitt första album, “Pinsamma barn”, som är en åtta spår lång uppgörelse med uppväxtens romantiserade bild av kärleken, framförd med humoristiska texter som tyngs av sårbarhet och respekt över hur jobbigt det är att vara en megakär tonåring.
– Det är ett coming of age-album. Det handlar om att bli vuxen och hitta sin plats i tillvaron. Och så handlar det om olycklig kärlek. Och internet!
Sen några få generationer tillbaka har ungefär alla vuxit upp på internet och bildat vänskapsband i diverse mer eller mindre obskyra forum – men kanske har internets möjligheter att nå ut varit ännu viktigare för dem som kommer från mindre orter. Oskar är uppväxt i Österfärnebo, en by i Gästrikland med ungefär tusen invånare.
– Att skivan handlar om internet hänger väl delvis ihop med att jag kommer från en mindre ort. Jag sökte ett sammanhang som inte fanns där jag bodde. Jag tror att det är rätt allmängiltigt. Jättemånga blir väl kära på internet nu för tiden. Fast man kan ju hantera det bättre eller sämre, säger Oskar med ett skratt.
Det här är ingen storslagen kärlekshistoria
“Pinsamma barn” är melodisk indiepop med svävande körer. Texterna är på svenska och låtarna drivs framåt med mycket berättande och underfundighet, vilket influerats av några av popsveriges ess.
– Mina viktigaste influenser är Mattias Alkberg, Annika Norlin, Pascal, Carl Johan Lundgren [från banden Vit päls och Laser och bas] och Håkan Hellström. De fyra första för att de är Sveriges bästa textförfattare. De skriver om vardagliga saker men lyckas ändå göra det storslaget. Som Vit päls-låten om att byta kalsonger på offentlig toalett. Att hitta det stora i det lilla. Det försöker jag ta efter. Och sen Håkan för att han är Håkan. Man kommer inte runt honom.
Det där med att hitta det stora i det lilla märks på Oskars skiva, där han själv författat raderna
Det här är ingen storslagen kärlekshistoria
Jag spyr på din toa.
De kommer från “Kärlek på internet” som är Oskars egen favorit av de åtta spåren.
– Den förmedlar liksom en hel berättelse, vilket jag gillar. Den handlar om när man inser att man har en förvrängd bild av kärlek. Den är ganska självbiografisk, mycket av det har hänt på riktigt.
Håkan Hellström är skyldig
På albumets andra spår “Ni lovade” ställer Oskar Disney, romcom-stjärnor och popkulturens ikoner till svars för den magiska saga som de låtit måla upp som urbild av kärleken – “Helen Sjöholm är skyldig, Hugh Grant är skyldig [...], Håkan Hellström är skyldig” sjunger Oskar ut i låtens crescendo.
– Den är ganska självrättfärdig och utgår från en känsla av att man har rätt till kärlek… det är inte konstigt att man kan känna så, för kulturen förmedlar det hela tiden. Låten är ju överdriven, drar till sin spets att kulturen förmedlar en falsk bild av kärlek och då ska man ställa de som gör det till svars. Jag vet ju att det inte är Håkan Hellströms fel, men jag tyckte det är kul att säga att det var hans fel.
“Det är lätt att se ner på den sortens kärlek.”
Men trots att någon med ett “vuxet och nyktert perspektiv” (kan någon egentligen skriva under på att ha ett sådant?) kan avfärda de färgstarka på liv och död-känslorna som den första kärleken ger vill Oskar ta dem på allvar.
– När jag skrev albumet ville jag att det skulle spegla hur det känns då. På “Ni lovade” ville jag ha ett perspektiv som är som att man är där, det är så det känns, och inte nån slags dömande i efterhand. Det är lätt att man ser ner på den sortens kärlek. Jag vill att min skiva ska ta det på allvar och skildra det som det känns.
