Om Audionom är el-chockterapin du applicerar för att skaka liv i din stillasittande kropp, så är Minami Deutsch den spa-behandling deluxe du ger din överstimulerade hjärna efteråt.
Det var trångt på Hus 7 i Slakthusområdet (en söndagkväll), men så var det också en väldigt speciell kväll för alla som gillar repetitiv, minimalistisk och psykedelisk rock. (Krautrock = en sorts rockvärldens avant garde, och för 10 år sen kanske en smal influens att droppa, men idag högaktuell igen.)
Först ut Audionom. Deras punkiga kraut har inte så mycket subtilitet i sig – mer mani än trans på den skalan. Men ljudbilden är relativt komplex med Johan Hinders sång och keyboards, Mårten Holmberg på det udda stränginstrumentet Bulbul Tarang, Pelle Backman på bas, Andreas Bergman, gitarr och Paul Sigerhall på trummor. (Plus 6e medlemmen Martin Malm som skapar Audionoms mäktiga visuals.)
Audionoms set går ut hårt och håller sig där. Sångaren Johan har ett så vansinnigt uttryck i ansiktet i "Kwakawaka wakw spirits" att jag hinner tänka: k-pist mot ryggen? Skulle inte förvåna. Men något blekare än hans dark wave-färgade frenesi bakom micken hade inte funkat lika bra.
En rad bandmedlemmar har passerat in och ur projektet (bland andra Christian Berg i Kite), och Audionom beskrivs ofta som en så kallad supergrupp. Influenserna kommer bl. a. från Neu! och Einstürzende Neubauten.
I mitten av setet får vi en cover på ett tema från Terminator 2 vilket blir setets lugnaste låt och Audionom avslutar sedan med "Run into the sun", en ultravacker panikflykt från något onämnbart, och adrenalindimman hänger kvar en bra stund runt scen efteråt.
Audionom avslutar sedan med "Run into the sun", en ultravacker panikflykt från något onämnbart, och adrenalindimman hänger kvar en bra stund runt scen efteråt.
Om Audionom är plattan i mattan, så tar kvällens huvudakt betydligt längre tid på sig till maxfart. Och det tycks vara mera vägen som är målet.
Japan är en högintressant plantskola för en ny våg av band som influerats av 60- och 70-talets kraut-/psychrock. Minami Deutsch är influerade av klassiska kraut-legendarer, men också av annan minimalistisk musik, vilket ger soundet en egen touch – en slags framåtblickande nostalgi.
Minami Deutsch inleder med "Futsu Ni Ikirenai" från första skivan (vilket jag och Google Translate får till ungefär "jag kan inte gå normalt").
Gitarristen Taku Idemoto balanserar på wah-pedalen och skapar underbara permutationer in i ljudväven, precis som leadgitarristen/vokalisten och bandgrundaren Kyotaro Miula gör med sina sparsmakade sånginslag och gitarrfigurer.
Basisten Keita Ise i sin prickiga skjorta tycks mumla i takt med sina basgångar som om hela hans kropp vore ett med basen. Och tillsammans med den millimeterexakta trummisen Imari Kokubo (som hoppat in tillfälligt under turnén), bygger de upp ett silkesskimrande, pulserande groove i vilket gitarr och sång flätas in i takt med att låtarna evolverar.
Uttrycket är genomgående sammetslent, alla behåller sin position som en fiber i helheten (jag tänker japansk ödmjukhet och perfektion). Alla levererar som en organism.
Dessa malande grooves kräver en både exakt och organisk leverans. Minami Deutsch tycks ha den biologin inbroderad i sitt DNA. Uttrycket är genomgående sammetslent, alla behåller sin position som en fiber i helheten (jag tänker japansk ödmjukhet och perfektion). Alla levererar som en organism.
Och trots att jag verkligen brukar gilla det skitiga, operfekta så är det omöjligt att värja sig mot Minami Deutsch. Musiken går in som ett varmt lyckorus genom porerna tills kroppen inte kan vara still utan gungar med, hela vägen fram till de extatiska crescendons många låtar bygger upp till.
Vi får ett extranummer i avslutande fantastiska "Tunnel", innan publiken lycksaligt kliver ut i ett stilla regn över Slakthusområdet. Jag sveper in min Minami Deutsch-affisch i jackan och kliver ut i regnet i bara t-shirt (självklar prioritering). Lyckoruset från en riktigt bra konsertupplevelse följer med ända bort till tunnelbanan.
