På onsdag har Andreas Tilliander och Mats Almegård från radioprogrammet Elektroniskt i P2 premiär för konceptet Elektroniskt Under Fontänen i Stockholm. Jag träffade Andreas i hans studio, som tidigare var ett posthanteringsrum. Han spelade ett kort set på sin Buchla, vi pratade om ambient musik, hur Brian Eno fick in en fot i Roxy Music och så fick jag träffa förbandet till Kite på Kraken 2017.
Jag möter Andreas Tilliander i dörren till studion och går nerför trappan, först kommer jag in till live-rummet där han berättar att bland annat Nicole Sabouné brukar repa. Jag har läst om den här studion tidigare och såg då framför mig en hemlig underjordisk miljö där man kryper genom gångar för att komma in till studion, riktigt så lerigt var det inte. Vi går genom den knappt kvadratmeterstora dörren som leder in till ett rum där väggarna är klädda av syntar och vinyler. I bakgrunden under hela vårt samtal spelas ambient musik från hans Buchla, och han rör sig lugnt och metodiskt mellan syntarna och justerar rattarna. Jag känner verkligen att han andas och lever elektronisk musik.
Andreas berättar att Christian "Kitte" Berg från Kite brukade repa här för tio år sen med bland annat Audionom.
— Kitte hade alltid sett den här dörren men aldrig vetat att det fanns något härinne, och under lång tid användes de här rummen till att förvara kartonger och gitarrfodral. Kitte behövde en studio, så han och Nicole Sabouné renoverade de här rummen. De har målat och väggarna här inne har Kitte satt upp, han är ju gammal hantverkare. Nicole är inte så att hon sitter på en plats hela tiden, hon gör musik på ett annat sätt, så hon var nästan aldrig här. Så varje gång jag kom och hälsade på så såg jag den här tomma lokalen så jag sa "Nicole, säg till mig när du ska flytta" och sen hörde hon av sig och sa att jag kunde ta den, det var för tre år sen kanske.
Jag ser en stor maskin stå längs väggen som jag tycker mig ha sett på Andreas Instagram, där han ibland postar en-minuts-klipp med ambient musik.
— Senaste veckan har jag spelat in med den, säger Andreas och pekar på Buchlasystemet som står längs väggen. Planen är att göra något varje dag.
Andreas vrider upp volymen och rummet fylls av ett mullrande ljud från maskinen som känns som en levande varelse.
Förutom att vara en väl anlitad musikproducent, radioprogramledare och livemusiker med Familjen, har han flera egna projekt som TM404 och Mokira.
— Jag var i Berlin i november en månad och spelade in för TM404, och när jag kom hem från Berlin var jag klar. I och med att jag satt i en lägenhet så hade jag små, små högtalare så nu när jag kom hit så ska jag mixa den lite bättre. Så släpper förhoppningsvis innan sommaren. Berlin är ju fel ställe om man ska isolera sig egentligen, jag känner väldigt många människor där - och hela elektroniska musikscenen - i alla fall inom techno och ambient så är ju verkligen Berlin, Betlehem.
Andreas pekar på några väskor med syntar som han tog med sig under inspelningen i Berlin. Han plockar även upp en Roland TB-303 och blir lite nostalgisk.
— Sen använder jag alltid de här gamla 303-grejerna från åttiotalet, det är de som verkligen har skapat soundet för TM404, och förstås mycket musik innan mig. Den här 303:an är känd för att det inte går att lära sig den. Du kan få den att låta – men du kan aldrig få en melodi på huvudet och sen spela den. Man måste liksom först programmera in vilka noter man vill ha, sen tempo och var noterna inte ska låta, så det är jättejättesvårt, men ibland blir det bra.
Det är mitt go to-instrument om jag behöver inspiration eller tappar vad jag håller på med.
— De såldes ‘82, då inte som techno-maskiner, utan till att kompa en orgel, men ljuden som kom ut var ju out of this world, och inte som en basist, som tanken var från början. När de kom ut så floppade de nåt enormt och butiker här i Stockholm försökte mer eller mindre ge bort syntarna, men ingen ville ha dom. Det är mitt go to-instrument om jag behöver inspiration eller tappar vad jag håller på med.
— Den här då, som är från november 1972 och som var anledningen till att Brian Eno fick vara med i Roxy Music, berättar Andreas och tar upp sin EMS Synthi och börjar spela på den.
— När Roxy Music såg Brian Eno hålla på med den här, så var de såhär: “Okej, du måste vara med i vårt band”. Så jag väntar fortfarande på att nån ska se mig med den så jag kan få vara med i nåt band, säger Andreas och skrattar.
Snart har Andreas och Mats Almegård från radioprogrammet Elektroniskt i P2 premiär för Elektroniskt Under Fontänen.
— Jag tycker verkligen det är något som Stockholm har behövt.
Hur kom det sig att det blev i en lokal under fontänen?
— På grund av att hela Kulturhuset håller på att renoveras så finns det inga möjligheter att vara där längre, så det är en tillfällig scen under fontänen, så därför heter det “Elektroniskt Under Fontänen”. Tanken är just att det ska vara ett ställe man tittar förbi efter jobbet, kanske på väg till något annat. Du får också lyssna på en intervju med artisten som är där, tillägger Andreas.
Tanken är just att det ska vara ett ställe man tittar förbi efter jobbet, kanske på väg till något annat.
Kommer du och Mats att hålla i intervjuerna?
— Mats är väldigt duktig på det, han modererar ofta författarsamtal, han är betydligt bättre på det än jag. Jag är duktig på de nördiga frågorna, Mats är bra på att få fram levnadshistorier, jag är mer såhär “ja men vilket filter använder du till den här”. Sen får publiken också vara med och ställa frågor.
— Det här samtalet sker innan konserten och jag som musiknörd tycker det är extra roligt att lyssna på en artist när artisten har förklarat vad man kommer få höra. Jag tror att många som kommer dit är rätt så insatta i musiken, men det finns ju andra som kommer dit och kanske skulle säga “ja, men jag såg nån tjej som stod med nån, typ... telefonväxel”. Har man då fått lite bakgrund, så kanske man kan uppskatta det även om man är helt novis. Konserten är på en timme, baren är öppen och man får absolut sitta och prata med en kompis om man sitter lite längre bak och inte stör någon annan, säger Andreas och skrattar lite.
Det stod i programmet att jag skulle spela förband, men jag tog med dem och så stod de och spelade för sig själva i tre timmar.
— De två syntarna spelade faktiskt förband till Kite på Kraken för två år sen, berättar Andreas och pekar på Buchlan. Det stod i programmet att jag skulle spela förband, men jag tog med dem och så stod de och spelade för sig själva i tre timmar.
Så du stod och kollade på då alltså?
— Ja, jag stod med Kitte och drack öl och sådär hehe. Då kom folk fram och frågade “Men du, skulle inte du spela?” – “Jo, men jag spelar ju nu!” – “aha, okej är det du?!”. Då stod de och mullrade och spelade melodier. Man kan liksom programmera ett melodiskt mönster som över tid förändras lite grann.
Coolt – så du kan bli överraskad över vad den spelar?
— Ja. Jag har låst den till en viss tonart, så det kan inte bli några konstiga noter. Säg att jag programmerar ett spann på tre, fyra oktaver i C-moll och så spelar den en melodi som förändras lite då och då – så det går att lyssna på i tre timmar - som på Kite när syntarna var förband. Det skulle jag kunna göra nu också på under fontänen, men jag fokuserar nog mer på att faktiskt spela skivor den här gången.
— Vi har en artist som är huvudakten - den som blir intervjuad - per kväll. Vi har fyra kvällar och på onsdag är det en lokal person som heter Maria W Horn, som vi haft med i programmet tidigare, och älskar hennes musik.
Har du någon akt som du speciellt ser fram emot?
— Om man måste favorisera någon av bokningar under våren så är Grand River mitt val, hon var med i senaste Elektroniskt i P2, jag intervjuade henne i Berlin i november. Dels gör hon egen, jävligt fin musik och så har hon ett skivbolag som är jävligt kul, som heter One Instrument Records, där hon har bjudit in olika artister och gör just one instrument per låt. Det blir ett minimalistisk koncept - folk begränsar sig med att bara ha ett instrument och så ska man göra något på sex minuter med det, och det konceptet älskar jag berättar Andreas och visar upp en vinyl som hon släppt.
— Sen Yves De Mey, som är en gammal kompis till mig från Belgien, som inte har spelat i Stockholm på 15 år. Han håller på med modularsyntar och sånt, kanske den konserten som kommer att skava mest och vara mest besvärlig.
— Sen så är det Johanna Knutsson som avslutar i maj, och hon har bestämt sig för att inte flyga i år, så hon tar tåget från Berlin via hennes barndomssamhälle Tollarp i Skåne. Hon har precis gjort en skiva som heter "Tollarp Transmissions", som är jättefin. Jag vet inte om det är premiären för materialet från skivan, men jag tror faktiskt att det är det. Och då är det maj också, det kommer vara mysigt säger Andreas och drömmer sig framåt.
Det känns som att ambient musik har blommat upp mycket på senaste tiden, med koncept som Lumen Projects och Sunday Drone. Är det bara jag som känner så?
— Ja, det har det definitivt. För två veckor sen blev jag intervjuad av Mats Wurnell från Allt Om Stockholm, som gjorde ett reportage om att ambient är på frammarsch. Det har jag också sett på Pitchfork och Resident Advisor - onlinetidningar som oftast inte tar i ambientskivorna, men som nu har gjort artikel efter artikel med ambient musik.
— Något av det första som Mats och jag bokade för tre år sen inne på Kulturhuset, var Alessandro Cortini, som annars spelar i Nine Inch Nails. Han har ju kommit tillbaka till Sverige två gånger efter det, en gång på just Slaktkyrkan när Kitte bokade honom, och så en gång på Fasching, och då har det ju hänt nånting.
Det känns som att folk accepterar det där lugnet mer, för ambient tar ju tid.
Vad tror du det beror på?
— Jo, jag funderade över det inför intervjun för två veckor sen. Det är ju väldigt trendigt med meditation och yoga och det känns som att var och varannan människa som jag umgås med går runt med sina yogamattor och vissa har börjat intressera sig för healing, det är inte så tabu som det var för 15 år sen. Innan var ambient lite grann synonymt med kristaller och rökelser och att det ofta blev flummigt. Det är fortfarande flummigt men det känns som att folk generellt har blivit mer flummiga. Det känns som att folk accepterar det där lugnet mer, för ambient tar ju tid. Det är inte som en Broder Daniel-låt, där det tar 3 minuter och 20 sekunder och sen har du hört låten och vill du höra den igen så spelar du den igen. Jag har ju lyssnat jättemycket på popmusik, framförallt förr, men det blir ändå något annat när man lyssnar på de här styckena som tar sån tid. Vilket i och för sig talar emot vad ambient var tänkt från början.
Intressant! Vad var ambient tänkt till från början?
— Brian Eno är ju en av de första, som åtminstone myntade begreppet ambient. Då hade han en tanke att det skulle vara som att ha en tavla i ett rum, att – “Jaja, det där pågår och jag behöver inte ta del av det helt, jag behöver inte titta på tavlan hela tiden när jag sitter i rummet, den finns där”. Vissa har också menat att det ska vara som en parfym, att det är något som pågår.
Det tror jag är en viktig del för att kunna ta till sig ambient musik, att förstå hur man ska lyssna på det.
— Som det jag höll på med när du kom, jag kan ju ha det här igång en hel eftermiddag när jag sitter och svarar på mail, skriver manus till radion eller fixar ihop grejer till spelningen i helgen. Då har jag syntarna som står och spelar och så går jag fram och rör lite ibland, som ett pågående ambient. Egentligen ska väl ambient upplevas så, när det är inspelat så är verket dött på något sätt - liksom, vad skulle hända om jag gör så här, säger Andreas och vrider lite på rattarna.
Läs mer om Elektroniskt Under Fontänen och köp biljetter här.
