Drab Majesty kombinerar och förkroppsligar element av neo-goth, new wave och cold wave till någonting de själva benämner som tragic wave, men inte nödvändigtvis vill sätta in i ett fack. Deras esoteriska och ceremoniella liveframträdanden kan innehålla ritualer, subtila besvärjelser och många har beskrivit dem som en utomkroppslig och livsförändrande upplevelse.
När vi såg dem på Hus7 i Stockholm nyligen hypnotiserade de oss inte bara med sitt framträdande, utan visade sig också vara två reflekterande, öppna och inkännande människor. SAVANT hade turen att få prata lite med de kreativa personerna bakom scenkaraktärerna Deb DeMure och Mona D, nämligen Andrew Clinco (VR SEX, Marriages, Black Mare) och Alex Nicolaou (musiker, regissör och skådespelare), mitt i deras hektiska turnéschema. Vi pratade om konceptet bakom deras senaste album “Modern Mirror”, där inspirationen är hämtad från den grekiska myten om Narcissus, ett klassiskt tema som används som en metafor för dagens digitaliserade och filtrerade samhälle där utseendefixering och teknik dominerar folks medvetande och tar över allt mer. Vi pratade även om turnélivet, skapande och vikten av autenticitet och öppenhet.
Jag vill börja med att fråga om er senaste kreation, albumet “Modern Mirror”. Andrew, du bodde i Aten en tid där du skrev och skapade temat för det, myten om Narcissus. Vad är dina tankar kring den som koncept och metafor för vår tid?
Andrew: Historiskt sett har jag alltid tyckt om att använda arketyper som utgångspunkter för att skriva låtar och sätta koncept på album, och sedan kanske använda en bit historia för att illustrera det i en analog. Jag tyckte att myten om Narcissus var en stark utgångspunkt och jag hade inte hört den nämnas tidigare.
— Många pratar om termen narcissist, men sambandet är när det kommer till hur vi har byggt våra egna avatarer, hur vi har designat våra personligheter, förlorat oss helt i dem och glömt hur vi ens hamnade där med vårt helhjärtade fokus på skärmen, eller i vattnet där Narcissus var involverad i relationen till sig själv, detta abstrakta jag. Jag hade faktiskt redan jobbat runt de här motiven lyriskt och när jag var på Akropolismuseet påmindes jag om den här myten genom konsten där och den passade perfekt med några av låtarna som redan hade kommit till mig genom intuition.
Kvinnan som köpte det började hyra ut det till folk och lät dem göra vad de ville med det, så jag bokade en tidig Drab-show, innan jag blev en del av bandet uppenbarligen.
Ni två verkar ha samma filosofi och livsåskådning, och även en djup samhörighet och förståelse för varandra, hur träffades ni?
Alex: Jag drev ett ställe i Los Angeles, en gammal advokatbar som förvandlats till en gaybar på sjuttio- och åttiotalet. Kvinnan som köpte det började hyra ut det till folk och lät dem göra vad de ville med det, så jag bokade en tidig Drab-show, innan jag blev en del av bandet uppenbarligen. Jag var verkligen imponerad av estetiken, som var annorlunda på den tiden, och hur den fungerade ihop med musiken. Jag var också imponerad av Andrews strängplockande gitarrstil som är något jag själv har övat på och försökt utveckla. Vi började prata då och blev vänner.
— Vid något tillfälle hade jag en bokning till en sensorisk flyttank (ett viktlöst bad för avskärmande av yttre sinnesintryck, reds. anm.) och den person jag skulle gå med hoppade av i sista sekund, så jag fick ett infall och frågade Andrew om han ville följa med. Det slutade med att vi möttes vid Venice Beach och cyklade ut till Float Lab som det hette, och bara pratade. Jag tror det var början på vår vänskap.
— Vi är båda intresserade av konstiga esoteriska utövningar och musik. Både är födda och uppvuxna i Los Angeles så vi har mycket gemensamt, en solid grund för att bli vänner och sedan musikaliska samarbetspartners.
Så jag frågade bara: 'Du, spelar du keyboard?', och han sa: 'Nej, men jag kommer att lära mig!'
Andrew: Jag sa aldrig att jag behövde en till medlem, jag hade faktiskt tänkt göra det här som ett soloprojekt hela tiden. Jag hade en europaturné inbokad och vi är båda intresserade av upplevelser och resor. Jag hade romantiserat turnerandet för honom och berättat att det var fantastiskt, så jag frågade bara: “Du, spelar du keyboard?”, och han sa: "Nej, men jag kommer att lära mig!"
— Det var otroligt, inom en månad hade han redan tagit till sig låtarna och de delar som jag skrivit, lagt till lite och skapat sin egen tolkning. Jag tror att många livelåtar är helt annorlunda än inspelat material och det gillar jag.
Alex: Vi är definitivt som bröder, jag tror inte att det finns någon annan som jag har tillbringat lika mycket tid med under de mest bisarra omständigheter jag någonsin kunnat föreställa mig. På hotellrum världen över, i fängelseliknande loger, i avlägsna hörn av främmande städer som vi aldrig hört talas om förut.
— Vi har turnerat med många band och jag tror att för att lyckas med det, så måste du verkligen älska resandet och att engagera dig i andra människor för att få se samma aspekter av vad du älskar med musikscenen på andra platser och i andra människor. Det är verkligen påfrestande att vara på turné, men jag tror att vi båda får så mycket energi bara av hur mycket vi älskar att göra det här och även av att försöka vara turister när vi är på platser som vi aldrig drömt om att resa till på egen hand.
Har ni tid att göra det när ni är på turné?
Alex: Ja ibland! Men när bandet växer och blir mer känt, blir det svårare och svårare.
Andrew: Inte för att vi blir igenkända offentligt.
Alex: Nej, bara på grund av schemat, det är mycket mer rigoröst.
När låtarna kommer till mig, så skrivs de av sig själva på två minuter, som att de överlämnas.
Du har förklarat att du mottar och kanaliserar din musik, som ett medium mellan det kända och det okända som någon som kan se igenom illusionen av den dimension vi lever i. Hur skulle du beskriva den här högre kraften?
Andrew: Du fick det att låta mycket coolare än det faktiskt är, saken är den att jag inte har någon formell utbildning på mina instrument, verkligen inte, men jag exponerades för musik när jag växte upp. Min far var gitarrist, så det kanske finns en plan på något sätt eftersom jag utsattes för musik och hade gitarrer runt mig när jag var barn. Sanningen är den, att låtskrivningsprocessen verkligen är en meditativ upplevelse. I det avseendet, när låtarna kommer till mig, så skrivs de av sig själva på två minuter, som att de överlämnas. Det är verkligen en anmärkningsvärd upplevelse.
— Det finns definitivt många faktorer som möjliggör det, som att vara i en positiv mottagarzon, eller att bara vara hälsosam (skratt från Alex). Det är väldigt svårt att skriva på turné, jag har med mig en liten keyboard och jag försöker hela tiden, men det blir mer som ett jobb vilket är tråkigt. Jag skulle säga att alla låtarna på "Modern Mirror" förmodligen skrevs på en vecka. De förfinades under de två månaderna jag var i Aten, men med väldigt lite omarbetning. Jag gillar att gå på min första grundtanke, ibland tror jag att man kan missa den första gnistan med för mycket intensiv revidering.
Alex: Jag tror att de första idéerna oftast är de bästa!
Andrew: Ja, och det känns faktiskt som att kommunicera med en högre kraft, en annan energikälla. Det händer definitivt bara vid en viss tidpunkt, i ett visst utrymme.
Vår liveshow har ett budskap och det är att helt släppa taget.
Vad skulle ni säga är ert viktigaste budskap?
Andrew: Vår liveshow har ett budskap och det är att helt släppa taget. Vårt mål är att få dig att fullständigt glömma allt som tynger dig innan du kommer in genom dörrarna, det måste på något sätt vara en helig upplevelse. Vissa människor är väldigt skeptiska på våra shower, men det har varit en överväldigande positiv respons på den här till synes märkliga grej vi gör, jag tror verkligen att uppriktigheten lyser igenom.
Alex: Jag tror att jag är skeptisk, till kostymer. Det var en annan riktigt intressant sak med att ansluta sig till projektet, av någon anledning kändes det aldrig som att behöva tänja på gränserna för att det här bandet skulle ha den här estetiken på scenen. Jag tror att det i slutänden är som en förlängning av det du (Andrew) menar med låtskrivningsprocessen, att bara försöka lösgöra sig från jaget och kanalisera någonting djupt inifrån när man skriver.
— När du har skrivit låten vill du släppa taget om egot, identiteten och om hur andra eventuellt uppfattar dig och bara låta musiken tala för sig själv. Jag tror att vi låter människor projicera vad de vill på de personor som vi antar. Det är inte två coola musiker på en scen som försöker spela någon version av sig själva, det är bara ett tomt blad som folk kan fylla med vad de vill.
I det kan jag förlora mig själv och i slutet av showen har jag ofta glömt hur jag ens kom dit, det är verkligen en ritual.
Jag vet inte om ni blir nervösa på scenen, men om ni blir det, känns det mindre när ni har kostymerna?
Andrew: Ja det är befriande! Innan vi går upp på scenen tittar vi oss i spegeln och jag känner inte ens igen mig själv, det är inte jag, och därför känns det okej. I det kan jag förlora mig själv och i slutet av showen har jag ofta glömt hur jag ens kom dit, det är verkligen en ritual.
Alex: Vi är ganska lättsamma och bekymmerslösa personer i vår vardag, men på scenen glömmer jag helt bort att le, mitt ansikte förblir helt uttryckslöst genom hela framträdandet. Så det har blivit väldigt ritualistiskt, inte på det sättet att jag tar det på så stort allvar, men jag är så van vid att anta den personan nu att den har blivit som en andra natur. När vi går på scenen i kostymerna och producerar våra ljud faller allt på plats. Det är precis som en skådespelare som spelar en roll, det är väldigt teatraliskt.
På en del av er merch har ni citatet: “The world belongs to the silent ones”, kan ni berätta lite om det?
Andrew: När jag växte upp, och om jag hade en riktigt bra idé eller något som jag var exalterad över att göra, sa alltid min far till mig: "Prata inte om det med andra, det kommer att få energin att lösas upp och försvinna". Jag förstod aldrig riktigt vad han menade förrän jag blev äldre. När man växer upp i Los Angeles är det många som pratar om saker de vill göra, men utan att lägga någon handlingskraft bakom.
Att låta energin växa sig större och att vara tyst är mycket mer kraftfullt än att ständigt prata om något du gör, det är som om du redan har gjort det genom att säga det.
— När jag skapade den här visionen om handling och manifestation var jag inblandad i studier av sambandet mellan dem för ett kabbalistiskt esoteriskt tempel som kallas “Builders of the Adytum”. De har texter som är över åttio år gamla och i en av kurserna såg jag citatet "The world belongs to the silent ones” och det hade att göra med det här tankesättet. Att låta energin växa sig större och att vara tyst är mycket mer kraftfullt än att ständigt prata om något du gör, det är som om du redan har gjort det genom att säga det.
Alex: Det gör att andra människor kan förfina sin tanke om vem du är baserat på dina handlingar istället. Många gånger representerar inte det du säger vem du är så tydligt som du skulle vilja.
Andrew: Nej, Los Angeles i synnerhet är en plats där det verkligen är en vana att hela tiden prata om vad du gör. Människor älskar att göra det, och äkthet har alltid varit ett oerhört viktigt attribut i en person för mig, så det är ungefär vad citatet betyder för mig, världen tillhör de tysta.
Så tystnad är inte en frånvaro, utan en närvaro?
Andrew: Ja så är det, precis!
Alex: Det gör också vad du väljer att säga mycket mer kraftfullt, om du reserverar det för någonting som verkligen är sant för dig och mer viktigt att säga.
Ju mer du kan ta in, desto mer kan din egen förståelse av verkligheten expandera
Vad innebär det för er att ha ett öppet sinne?
Alex: Jag tror att det är det bästa verktyget och det bästa sättet att leva på. Det är samma princip som att vara en god lyssnare, att vara en som observerar istället för en som hela tiden vill inflika. Ju mer du kan ta in, desto mer kan din egen förståelse av verkligheten expandera. Ju mer du sätter upp murar, definierar saker och försöker att dela upp och strukturera verkligheten, desto mer restriktiv och konservativ blir den. Ju mer du kan vara öppen för nya upplevelser, nya idéer, nya människor och nya platser, desto mer kan du ta till dig det faktum att det inte finns något rätt sätt att uppleva livet på.
Jag tror att de ögonblick där jag har släppt taget och valt att vara öppensinnad är de stunder där jag har lärt mig mest.
— Öppenhet är verkligen svårt att uppnå, något som vi alla kämpar med hela tiden. Vi är stöpta i roller som är svåra att bryta sig loss ifrån, begränsningar som skapats av vår uppfostran, vår kultur, vår regering och även regler runt maten som du stoppar i din kropp. Det är verkligen en kamp att försöka hålla sig öppen men det är viktigt. Jag tror att de ögonblick där jag har släppt taget och valt att vara öppensinnad är de stunder där jag har lärt mig mest.
