Vi går längs de dunkla blöta gatorna och en tung dimma hänger över slakthusområdet den här kvällen. Vi passerar mörka gränder och skymtar konturer av människor, var och en på väg mot någon av de olika spelningarna som pågår runt om i området. Innanför tunga industridraperier av plast, kalla väggar av kakel och rostfritt stål på ett utsålt Hus 7 ska vi själva uppleva Body of Light och Drab Majesty, en perfekt bokning till denna industriella och suggestiva värld som intensifieras av DJ Bakgrundsbob från Klubb DÖD.
Body of Light inleder kvällen, en elektrifierad spirituell upplevelse, lika tidlös som nostalgisk. Bandet utgörs av Arizonabröderna Alex och Andrew Jarson som släppt ett av årets hittills bästa album “Time To Kill”. Med sin åttiotalsinspirerade estetik och sin unika drivande blandning av mörk emotionell och industriell synthwave berättar de historier om kärlek, besatthet och existens i en era av teknisk och flyktig upprymdhet.
När Alex, med sina svarta karakteristiska läderhandskar tar ett hårt grepp om mikrofonen och attackerar scenen med sin befallande sång och rytmiska extatiska dans är det omöjligt att stå still.
När Alex, med sina svarta karakteristiska läderhandskar tar ett hårt grepp om mikrofonen och attackerar scenen med sin befallande sång och rytmiska extatiska dans är det omöjligt att stå still. Intensiv, brännhet och primitiv energi blandas till en absorberande, varm, pulserande melankoli med en bas som vibrerar mellan väggarna.
De suddar ut alla förväntningar kring genus och ego, nickar mot ufokulter, mysticism, ockultism och frågor om självidentitet och kommunikation i en tid där narcissism och social isolering hotar vår möjlighet till kärlek och intimitet.
Drab Majesty är ett Los Angelesbaserat projekt som utgörs av multiinstrumentalisten Andrew Clinco (även VR SEX, Marriages och Black Mare) och Alex Nicolaou (även regissör och skådespelare). I denna entitet, där kreativitet möter intelligens, kan de leva ut sina gåtfulla och mytiska alter egon Deb DeMure och Mona D, varken manliga, kvinnliga eller ens av denna värld. De suddar ut alla förväntningar kring genus och ego, nickar mot ufokulter, mysticism, ockultism och frågor om självidentitet och kommunikation i en tid där narcissism och social isolering hotar vår möjlighet till kärlek och intimitet.
Bandnamnet är en dualitet och en poetisk oxymoron mellan två världar där Drab, det sorgliga och tråkiga möter Majesty, det dekadenta, magiska och hedonistiska, med DeMure som ett kanaliserande musikaliskt och visuellt medium mellan dessa. På bara några år har de fått en dedikerad publik och tycks ha en egen kult av troende följare.
Med ett stoiskt kroppsspråk, allvarliga ansiktsuttryck, subtila rituella gester och viskande besvärjelser skapar de en total scennärvaro och har publikens fulla uppmärksamhet.
När vi äntligen släpps in i deras universum och de intar scenen genom en dimridå av neon med sin esoteriska aura, futuristiskt silverskimrande kostymer och ansikten målade likt grekiska marmorstatyer guidar de snabbt in oss i den utomkroppsliga ceremoni som är deras framträdande, eliminerar negativ energi och gör våra sinnen mer mottagliga. Med ett stoiskt kroppsspråk, allvarliga ansiktsuttryck, subtila rituella gester och viskande besvärjelser skapar de en total scennärvaro och har publikens fulla uppmärksamhet. Deras musik är en slags eskapism där de vill att du tillfälligt glömmer din inre dialog, vardagens problem och bara tar upp och resonerar med de vibrationsfrekvenser de sänder ut för att uppnå en djupare nivå av medvetande.
Mona D sänder ut våg efter våg av hypnotisk bas och synth genom folkmassan, och mellan låtarna en brygga av meditativa voluminösa ljudvågor, som en kärleksfull och bärande kraft.
Mörk lockande coldwave och mäktig expanderande darkwave bidrar till den transcendentala ljudbilden, vilket kombinerat med flimrande bakgrundseffekter, drivande trummaskiner, DeMures originella melodiska och drömska gitarrslingor, monotona sång och sentimentala texter är transformerande. Mona D sänder ut våg efter våg av hypnotisk bas och synth genom folkmassan, och mellan låtarna en brygga av meditativa voluminösa ljudvågor, som en kärleksfull och bärande kraft. Resultatet blir en perfekt balans mellan det tunga och luftiga, det melankoliska och majestätiska, vackra och sårbara, musik att sjunka in och upplösas i, till elementära emotionella beståndsdelar.
“Does anybody understand these times?” frågar sig DeMure i låten “Out of Sequence”. Med deras senaste självreflekterande album "Modern Mirror” som utgångspunkt och koncept, en modern återberättelse av den grekiska myten om Narcissus, berör de universella teman såsom vår lånade tid, nostalgi, skönhet, förtärande begär, destruktivitet, existens och kampen för att försöka hitta kärlek i en digital värld.