I sommar har Nadja Evelina åkt genom landet med sin efterlängtade turné ”Heartbreak tour”. Hon lämnar ingen oberörd. SAVANT träffar henne för att prata om sångtexter, mod och hur det känns att kväll efter kväll sjunga personliga sånger om ett uppbrott.

‍

Vi träffas i skuggan på caféet Lilla Marie i Skellefteå. Nadja Evelina har fått skjuts till intervjun på en packmoped.

— Vissa dagar på turné kan vara så stressiga, man ska upp tidigt och vidare till nästa gig. Idag är en så fantastisk dag. Vi har åkt tåg länge, det är sommarvarmt och folk är glada, så just nu känns spelningen ikväll som den bästa hittills.

Nadja Evelina skriver sångtexter som känns, som berör och väcker känslor.

— Texterna är det jag tycker är roligast; att peta, testa och känna sig fram tills jag hittar det som verkligen betyder någonting. Jag kan hålla på i veckor tills jag hittar de rätta orden eller formuleringarna till musiken. När det känns att en text och melodi hör ihop blir det starkt.

Texterna är det jag tycker är roligast; att peta, testa och känna sig fram tills jag hittar det som verkligen betyder någonting.

Lyssnar du mycket på texter när det gäller musik generellt?

— Ja, alltid. Som yngre satt jag och lyssnade och googlade upp texter.

Ditt album ”Vi” handlar om att bryta upp från en kärleksrelation. När du skrev den, var det ett sätt för dig att hantera situationen?

— På många sätt var det nog så. Första delen av skivan är skriven under själva uppbrottet. Men de sista två sångerna kom till när jag tagit mig förbi den fasen, vilket jag tror hörs. Det blev ett bra slut på skivan.

Hur känns det att spela låtar som är så extremt personliga och som kanske fortfarande bränner?

— Det är på två vis. Om en relation betytt mycket hänger den kvar i bröstet länge. Det trodde jag inte för fem år sen, men jag har insett att litegrann alltid finns kvar. Men plattan känner jag mig ändå ganska klar med, kanske eftersom jag fått jobba med den en tid och ältat klart, så nu tycker jag mest det är fint. När jag sjunger ser jag hur det fastnar i andra också.

‍

‍

Det är lätt att göra jämförelser med Veronica Maggio, Håkan Hellström eller Melissa Horn; artister med publik som kan alla texter. En av skivans allra starkaste sånger heter ”Lägenheten”. Där finns en svärta och melankoli som återkommer i flera av skivans sånger.‍

”Vi sitter på mitt golv i lägenheten
Du frågar om jag kan fläta ditt hår sen
Du låtsas inte se hur jag stirrar på skärmen
För du vet ja behöver va ledsen”‍

— De flesta som skapar något har nog en ganska nära kontakt med sin svärta, tror jag. Jag lyssnar själv mycket på melankolisk musik och är nog rätt känslomässigt lagd. Som person är jag inte den som släpper allt direkt, utan som funderar mycket. På gott och ont.

När musiken var klar och jag visste hur skivan skulle låta var det på något sätt självklart. Sedan var steget ändå stort till att våga tro på sig själv tillräckligt mycket.

Du har släppt skivan på det egna skivbolaget Hjärtat Recordings. Var det självklart för dig att bli independent?

— När musiken var klar och jag visste hur skivan skulle låta var det på något sätt självklart. Sedan var steget ändå stort till att våga tro på sig själv tillräckligt mycket. Men tack vare att jag hade modet att ta det steget har jag kunnat bestämma själv över den kreativa processen och till exempel välja vilka jag jobbar med. Det har känts viktigt att det finns ett genuint intresse från alla som är med på skivan.

Hur kom det sig att du valde att göra ett album?

— Jag släppte ”Finast utan filter” 2016 och när det sedan blev en ganska lång paus efter den funderade jag och producenten Anton Engdahl över vad som skulle bli nästa steg. Då kände jag att jag ville göra ett album. Eftersom låtarna hade ett tema, att de hörde ihop och tillsammans berättar en historia, passade det väldigt bra.

Klockan 01.00 samma kväll som intervjun går Nadja Evelina upp på scenen. Det är en ljus sommarnatt, så som det kan vara i norra Sverige. Sångerna är personliga. Många i publiken sjunger med och kan texterna, som om hon sätter ord på deras känslor. Några står framför scenen och håller om varandra.

— Det märks att kärlek och uppbrott är universalämnen. Jag lyssnar själv mycket på kärlekslåtar, lyckliga och olyckliga. Och jag märker att det kan kännas ungefär likadant hur gammal eller ung man än är, så visst är det ett ämne som berör. Det är också många som skickar meddelanden och berättar om sina egna upplevelser.

Hur känns det att vara kurator också?

Nadja Evelina skrattar:
— Det känns fint. Jag kan inte ge så många råd, obvious, men det känns bra och meningsfullt om min musik kan hjälpa någon framåt. Det är mäktigt.

‍

Lyssna på Nadja Evelinas debutalbum "Vi?" nedan.