I höstas var fansens oändliga väntan över. Efter fyra år ifrån rampljuset återvände Nicole Sabouné med EP:n "Come My Love" och nu stundar en turné. SAVANT mötte sångerskan i ett samtal om comebacken, inspiration och hennes ”insnöade” perioder.

‍

Hennes klara, djupa sångröst står i stark kontrast till den väna, skånska stämma som hälsar mig välkommen till Playground Music. Det är nästan folktomt när Nicole visar vägen genom skivbolagets lokaler. Denna sena fredagseftermiddag har hon, mellan musiken och heltidsplugg, lyckats klämma in vårt möte.

I höstas släppte sångerskan och låtskrivaren sin EP "Come My Love" efter ett fyra år långt uppehåll från musiken.

– Det var en längtan som drog mig tillbaka, säger hon. Att sjunga har varit min huvudgrej i livet ända sedan jag var liten. Musiken är så himla nära mig, men innan pausen hade jag tappat bort den känslan lite.

Vi sitter ett stenkast från Rådmansgatan, i ett rum med blå sammetsfåtöljer, blommiga tapeter och en grällt turkos kakelugn. På väggarna vittnar guldskivor och bandaffischer om att detta är ett nav för indiestjärnor som Slowgold, Mando Diao och – självklart – Nicole Sabouné.

I slutet av sommaren 2018 gick sångerskan igenom en separation, och klev efter det åter in i studion. På sin nya EP bearbetar hon uppbrottet, med textrader som ”Come my love/lose it all/pull me close/before we say it all”.

– Det fanns något som behövde kanaliseras, och jag visste inte hur jag annars skulle göra det, säger hon. Att skriva den här musiken har fungerat terapeutiskt. Samtidigt är det fortfarande jobbigt att sjunga ”Come My Love”. Det är en sådan låt som… Jag tror inte att jag fattade hur nära den kom förrän efteråt. Det är nästan en chock att jag skrev den, men också befriande. Jag är så privat och introvert annars.

Den idag 28-åriga postpunk-/goth-/indiedrottningen växte upp i Sölvesborg och Lund, och menar att hon var introvert redan som barn. Hennes intressen – naturvetenskap (något som vi återkommer till!) och sång – tog upp en stor del av tiden. Hon berättar att hon ”alltid har känt sig connectad till musiken, men inte vet varifrån det kommer”. Ingen annan i familjen sysslar med musik, förutom hennes saxofonspelande morfar.

Du har sagt att du sedan barnsben har haft perioder då du fullständigt snöar in på olika artister och band. Berätta mer om det!

– Jag vill inte säga att jag blir maniskt, men ordentligt insnöad. Jag läser på och lyssnar mycket på musiken.

Listan över artister och band som Nicole har snöat in på är lång. Här finns Alicia Keys (hon tillägger: ”det var min första crush, jag var så kär i henne”), Carola, The Hives, Radiohead, PJ Harvey, Nick Cave, Patti Smith och David Bowie.

Jag glömmer aldrig när jag gick till en JC-affär med en bild på honom och sa ”den här outfiten vill jag ha”.

Hon hissar upp tröjärmen och visar en tatuering av Ziggy Stardust-blixten.

– Jag har till och med den här från Bowie-fasen. Mest brutal var dock Magnus Uggla-perioden, när jag var mellan nio och elva år. Jag glömmer aldrig när jag gick till en JC-affär med en bild på honom och sa ”den här outfiten vill jag ha”. Det var väl svarta jeans och någon jeansjacka. Jag hade också en stor, blå t-shirt med texten ”Kung i baren”. Då var man tuff.

Liten blir stor. Som tjugoåring fick Nicole sitt genombrott i TV4:s The Voice, där hon gick hela vägen till semifinal. Två år senare, 2014, kom debutalbumet "Must Exist" och året därpå kom nästa album, "Miman".

‍
Alla goda ting är kanske inte tre – för att på tre år producera dubbla album och åka på efterföljande turnéer tog på krafterna.

– Jag älskade spelningarna, men blev helt slut, säger hon. Det var verkligen släpp-turné-släpp-turné. Det är viktigt för mig med rutiner, och det var påfrestande att flyga och fara så mycket.

Hon sätter sig på sniskan i fåtöljen och låter benen dingla över det sammetsbeklädda armstödet. Sedan fortsätter hon.

– Det fanns annat jag också ville göra, andra intressen att ge näring åt. Livet är mer dynamiskt än att bara göra musik.

På utbildningen får jag verkligen snöa in på saker som intresserar mig. Just nu är det psykedeliska substanser.

Nicole bestämde sig för att pausa musikkarriären. Istället började hon plugga teknisk kemi vid Kungliga tekniska högskolan i Stockholm, för att senare byta till kemi på Stockholms universitet.

– Jag har alltid velat plugga något naturvetenskapligt. Det kanske hänger ihop med mina ”perioder”. På utbildningen får jag verkligen snöa in på saker som intresserar mig. Just nu är det psykedeliska substanser.

Kemin vill hon inte släppa taget om – efter sin kandidatexamen planerar hon att läsa en master och därefter att forska. Musiken ska hon också fortsätta med.

– Jag vill inte att det ska landa i varken eller, utan känner på hur det går att kombinera dem. Om det rullar på med musiken nu får det mer ta plats, på samma sätt som studierna har fått göra i några år.

När Nicole hösten 2018 återvände till studion var det tillsammans med musikern och låtskrivaren – och hennes bästa vän – Emil Nilsson.

– Han har varit ett bra stöd under de här tuffa åren. När vi började jobba ihop kändes det så naturligt, kul och okomplicerat. Han sa ”kom till studion så testar vi något”. Vi satt och plinkade lite, och så kom vi på något som lät som en vers. Låtarna växte fram ganska organiskt.

Du har beskrivit låtarna på "Come My Love" som mer filmiska än de på "Must Exist" och "Miman". Vad var din tanke bakom det?

– Jag lyssnar mycket på filmmusik och tycker om den vibben. Emil har skrivit musik till musikal, och är grym på det. Det var inspirerande.

Samtidigt, poängterar hon, har hennes tidigare musik inte varit speciellt odramatisk.

– Jag lyckas alltid hamna där även när jag tänker att det ska bli mer lättsamt. Det finns någon pretentiös nerv som jag tydligen gillar.

Nicoles röst och uttryck är svåra att ta miste på – lite Kate Bush fast dovare och rockigare. Samtidigt har hon haft flera källor till inspiration under produktionen av EP:n. Däribland Hildur Guðnadóttirs musik till Joker och Chernobyl och The Virgin Suicides-soundtracket av Air, som hon har lyssnat ”väldigt, väldigt, väldigt mycket på”. Men inspirationen kommer också från annat än musik.

– Det kan komma från alla håll och kanter. Från någon film, bild eller person. Jag har perioder då jag knappt lyssnar på musik alls. Viss inspiration kommer när det är tyst, när jag inte hela tiden fylls av saker som andra gör och hur det låter.

Jag hörde i ett avsnitt av podden Hemma hos Strage att Michael Schenker, en av världens främsta gitarrister, aldrig lyssnar på musik. Han hade teorin att man bara kan uppnå helt egen musik om man inte influeras av någon annan.

– Haha oj, vad tråkigt det låter. Där är jag nog inte riktigt. Andra inspirerar mig och så är det. Det är gött att känna så. Det jag skapar kommer inte tillfredsställa mig så väl att jag inte behöver någon annan musik.

Med några månader sedan släppet av "Come My Love" ger sig Nicole under kommande veckor ut på turné. Hon spelar då i Norrköping, Stockholm, Göteborg och Malmö.

– Jag känner mig peppad. Jag älskar ju att repa, spela och hänga med bandet, men inte allt resande. Den här gången har jag ett annat förhållningssätt. Eftersom jag pluggar är mitt liv mer strukturerat vid sidan av turnén. Skolan är en trygg plats att återgå till.

‍Vad är det du älskar med spelningarna?

– Det har en nerv som inte finns någon annanstans, det är mycket som händer i det där rummet. Jag får göra något jag älskar och det är väldigt fint att möta de som lyssnar.

Playground Musics kontor är nu helt tömt på människor, så när som på Nicoles label manager. Han knackar på dörren till det blå-turkos-blommiga rummet och undrar om vi börjar bli klara. Fredagsmyset, eller kanske den kalla AW-ölen, lockar.

‍Slutligen, hur ser din musikmässiga framtid ut?

– Jag tänker att jag ska skriva en massa och vill släppa något inom en snar framtid. Fast jag vet inte riktigt vad en ”snar framtid” är för mig just nu. Jag har i alla fall en idé. Den är dock hemlig än så länge, för typ alla.