Umeågrundade duon Dolce släpper snart sitt andra album, ”Ur Aska”. Vägen dit har dock varit allt annat än rak. När SAVANT möter Anna Levander och Leopold Nilsson kretsar samtalet kring bråk, död, återfödelse och kassa turnéupplevelser.
På musikspråk betyder dolce milt, ljuvt – och precis så är det att kliva in i Dolces universum. Deras trolska melodier är ett modernt tillskott till den svenska visskatten. Sällan känns rytande älvar och tornande berg så nära som när Anna Levander – ena halvan av duon – tar ton med sin urkraftsliknande röst. Sträv, djup och klingande.
Efter några års tystnad återvänder Leopold Nilsson och Anna Levander med ny musik. Den 21 februari släpps ”Ur Aska”, och med albumet är det på flera sätt ett nytt Dolce vi möter.
– Vi har delvis tagit en ny riktning från förra skivan, säger Leopold. Det är mer syntinslag, trummaskiner och så. Vi producerade mycket elektroniskt när vi började göra musik och har kommit tillbaka dit från det mer akustiska och rockiga soundet. Som låten ”Psalm”. Den är lite kuslig och märklig. Det är sjukt kul att få göra sådana saker och inte begränsas av vad vi har gjort tidigare.
Duon har dessutom styrt större delen av produktionen själva. Skivan ges ut av deras vänners skivbolag NORR arts och är inspelad tillsammans med Mattias Glavå. Den sistnämnde var även producent på debutalbumet ”Av liv och grönska” – och har därtill arbetat med nationalklenoder som Broder Daniel, Dungen och Håkan Hellström.
– Vi har haft mycket mer kontroll i processen jämfört med tidigare släpp, jobbat med nära vänner och finansierat stora delar av skivan på egen hand, säger Leopold. Det är ganska mycket jobb, men inte så komplext.
– Det har tillfört mycket glädje att inte frånsäga sig ansvar, säger Anna. Ansvar kan också vara något fint och det har fört samman mig och Leopold.
– Det har varit kul att få lära sig, fortsätter Leopold.
– Ja, så fett. Allt ifrån hur vinylpressningen går till, till alla koder på låtarna. Det där är värt att kunna. Musikproduktion borde vara mer DIY, man ska inte vara rädd för att våga.
Det Umeågrundade bandet fyller snart sex år, och det märks. När de pratar låter det närmast symbiotiskt – de bollar vant över frågor och fyller i varandras svar.
Duons vismelodier har under åren rönt stor uppmärksamhet både i Sverige och utomlands. I fjol vann de SKAP:s drömpoppris och samma år nådde låten ”Vårvisa” – under namnet ”Vilken värld” – hela svenska folket då den tonsatte en rikstäckande reklam. Dolces sagolika musik är en riktig, ja, framgångssaga.
Nu möts de i glädjen över det kommande albumsläppet, men vägen dit har varit krokig.
”Ur Aska” handlar om död och återfödelse – en handling med stor symbolik för bandet. Innan albumet kom till bestämde sig nämligen duon för att låta Dolce gå i graven.
– Vi hade hållit på ganska länge och började tjafsa mycket. Lite som ett gift gammalt par, på det tråkiga sättet. Vi var måna om att ta alla chanser som kom och dåliga på att känna efter. Det var väldigt uttröttande, säger Leopold.
Bandet slog igenom med singeln ”Hand i hand” år 2014 och året därpå kom deras EP ”Gröna höjder”. År 2017 albumdebuterade de med kritikerhyllade ”Av liv och grönska”. Musiken tog dem hela vägen från Umeå till Göteborg, Austin, London och finska Jakobstad.
Till slut tog det stopp.
– Jag tror varken att jag eller Leopold visste våra egna gränser eller bandets gränser, säger Anna. Hur vi fungerade som vänner och vad som var viktigt. Det var en prövotid som till slut eroderade.
Vi återuppstod ur aska, både som band och som vänner.
I knappt ett år var bandet nedlagt, innan askan förvandlades till bördig jord.
– När vi i tanken lät Dolce dö blev det en nytändning. Det är som med skogsbränder. När skogen blir för tät brinner den ned. Då blir askan näring för jorden, och det börjar växa nya saker. Vi återuppstod ur aska, både som band och som vänner, säger Leopold.
– Du borde skriva en låt om det där, fyller Anna i. Haha, jag skojar. Vi har ju just gjort ett album om det.
Det numera återförenade radarparet skrattar till – när de pratar är skotten täta mellan humor och allvar.
– När vi väl släppte taget om bandet gick det att se klart, säger Leopold. Jag och Anna har blivit väldigt nära vänner, och det var fint att inte bara se henne som någon jag jobbar med. Det var där vi hittade drivkraften att börja igen. Man behöver kunna se varandra som människor.
– Ja, det är så intressant att det spolade ur någonting, svarar hon. Helt plötsligt hade vi sett allt i varandra. I princip hatat varandra. Vi förlät situationen, och varandra genom det.
Hur ska ni undvika att hamna i samma gift-gammalt-par-situation igen?
– Det känns som att det aldrig kommer kunna bli så illa igen, säger Anna.
– Vi har blivit bättre på att förstå hur den andra fungerar, och respektera det, fortsätter Leopold. Och att lyssna på oss själva när det inte känns så peppigt. Vi har lärt oss att om man börjar känna stickningar i armen, då får man lugna sig lite.
Under uppehållet skrev båda halvorna av duon musik på varsitt håll. Låtskrivandet, berättar Leopold, blev lustfyllt igen när kraven försvann.
– När vi samlade ihop våra låtar var temat med död och återfödelse återkommande. Att man måste låta saker vissna och försvinna för att det ska komma nytt. Dödens del av kretsloppet nästan, säger han.
Några av albumets nio spår är gamla alster som har fått nytt liv, och tre av låtarna – bland annat singeln ”Skyll dig själv” – skrev paret tillsammans i en stuga utanför Kalix. Stora delar av skivan skapade dock musikerna separat.
– Fast det är ingen låt som vi har gjort helt själva, säger Anna. När jag sjunger kan jag frasera på ett visst sätt, och då kan Leopold komma på hur vi ska sätta ihop två delar bättre. I studion blir det verkligen ett samarbete.
Samma dag som det nya albumet får se dagens ljus – eller möta folkets öron – åker duon på turné. Datumen för Stockholm, Göteborg, Malmö och Umeå är redan släppta – och ytterligare stopp ska det bli.
– Det är kul att det händer grejer, säger Anna. Lyxigt att ha sådana hållpunkter att se fram emot. Fast jag är faktiskt nervös, och har redan börjat fundera på mellansnack. Det är på den nivån.
– Du kanske borde ta betablockerare, säger Leopold.
– Jag har seriöst funderat på det.
Oj då. Vad tycker ni om spelningarna egentligen?
– För mig är det verkligen en skräckblandad förtjusning, säger Leopold. När det väl flyger, vilket det nästan alltid gör, är det sjukt kul. Det är rörande när folk kan texterna och har lagt sin tid på att komma dit. Jag kan dock vara väldigt ångestladdad inför.
– Det kan du verkligen, säger Anna.
– Jag spyr ofta.
– Han kan inte äta mat innan.
– Det går inte, rent fysiskt. Jag dör.
När man hittar rytmen och samspelet är det som att prata ett väldigt spännande språk.
Ändå säger ni att ni ser fram emot turnén. Vad är det roliga i det?
– Det är ju kul att spela tillsammans, säger Leopold. När man hittar rytmen och samspelet är det som att prata ett väldigt spännande språk. Det går inte riktigt att beskriva det.
– Jag tycker att det är mer förjävligt än härligt, säger Anna. Om man räknar in hur det känns innan. Risken att det går åt helvete känns alltid större än att det ska gå bra.
Har det gått riktigt åt helvete någon gång?
– Vi var i London på vår andra spelning någonsin, säger Anna. Det var jättejättehemskt. Publiken trodde att jag sjöng på polska. Det var mycket runtom kring också. Jag hade så jävla mycket mensvärk och dövade den med whiskey. Vi var så omständliga, hade med oss två olika gitarrer, Leopold hade sin dator och en liten synt. Och när vi skulle öppna hotelldörren gick nyckeln av. Det var mycket som var kaosigt.
– Ja, det var en jobbig resa… säger Leopold.
Nu blickar duon framåt – först på albumsläpp och turné, sedan på framtida musik. Med de gångna årens upp- och nedgångar i bagaget tycks Dolce vara här för att stanna (och vi hoppas att inga eventuella turnékriser ändrar på det).
– Vi har diskuterat att spela in musik helt själva, typ hemifrån eller hos vänner. Ännu mer ta det i våra egna händer, säger Leopold.
– Vi har faktiskt redan börjat skriva lite.
– Ja, vi skriver liksom alltid. Det är en kul grej, oavsett hur otroligt dålig stämning det har varit mellan oss har det kreativa alltid känts bra. Det finns en stark kreativ kärna.
– Ja, det är spännande att göra musik ihop med dig, Leopold. Jag blir alltid lyft av det, avslutar Anna.
