På fredagen spelar Dolce i Slaktkyrkan i Stockholm – samma dag som det nya albumet "Ur aska" släpps. Det är rogivande, lekfullt och alldeles underbart när den Umeågrundade duon tar plats på scenen.
När Dolce spelar i Slaktkyrkan under fredagskvällen är det som att få en stor kram. Få saker känns så trygga som duons moderna vismelodier – och deras mellansnack på ljuv västerbottniska. Anna Levanders mystiska, nästan mytiska, stämma vaggar in publiken i kollektiv trans från första tonen.
Det Umeågrundade bandet består av Anna Levander och Leopold Nilsson, och har funnits i sex år. Debutalbumet ”Av liv och grönska” kom år 2017. Samma dag som spelningen äger rum släpper de sitt andra album, ”Ur aska”. Albumet handlar om död och återfödelse – att vissa saker måste brinna ned för att annat ska få liv. I och med släppet åker de på turné, med första stopp i Stockholm.
Förband under kvällen är det välvalda Many Voices Speak, alias för Matilda Mård. Hennes drömmiga pop är ett perfekt startskott för det mys som sedan präglar hela kvällen. Bakom henne på scenen syns en grönskande skog projicerad på väggen. Jag vet inte om det är en medveten tanke, men det blir en nästan poetisk presentation av Dolce och deras album ”Av liv och grönska” och ”Ur aska”.
Det är hemmafeststämning när Dolce runt elvatiden kliver upp på Slaktkyrkans scen. En väldigt grandios hemmafest – en sådan med livemusik och kanske femhundra gäster. Ett hemtrevligt sorl ligger som ett lock över alla låtar. Inte på ett störande sätt, mer som att vi alla är polare och tillsammans njuter av musiken.
Duon börjar starkt med nysläppta ”Tommy Tommy”. Det är kaxigt att gå ut med en helt ny låt, men det flyger. När de sedan spelar ”Hand i hand” lyfter spelningen ytterligare. Låten släpptes år 2014 och är bandets första singel någonsin. När de nu framför den i Slaktkyrkan får låten nytt liv. Som att den annars stillsamma visan går på uppåttjack. Det är storslagna trummor, mycket gitarr och Anna tar verkligen ut svängarna i sången.
Kvällen fortsätter sedan med ungefär varannan låt från gamla släpp och varannan låt från det dagsfärska albumet. Det är roligt att de vågar köra så mycket av det nya materialet. Ett ganska djärvt drag – men publiken verkar vara med på noterna (pun intended). Genomgående framförs låtarna med mycket trummor, lekfull sång och powerpianoslingor. Det är livligt och spännande.
Det finns något väldigt genuint i Annas och Leopolds närvaro på scenen. De är transparenta, mänskliga. Ibland hörs ett litet ”Oj”, ibland ler de mot varandra som att de delar en hemlighet, vid ett tillfälle säger Anna ”Haha, nu verkar det vara något kabelproblem”. När de tackar publiken för att vi är där kommer det verkligen inifrån.
Underbart är kort, brukar det heta. Jag håller inte med. Det enda negativa med spelningen är att den är just det – kort. När Anna efter dryga fyrtio minuter säger ”Det här är vår sista låt” känns det som ett slag i magen.”Vi gör så korta låtar, det är lite vår grej”, fortsätter hon. Jag tackar högre musikmakter för att encore uppfanns, för vi får åtminstone höra peppiga ”Säg nåt vanligt” innan kvällen tar slut.
Inalles är ändå spelningen helt magisk. Om Beach House, Fred Åkerström och Monica Zetterlund fick ett kärleksbarn skulle det vara Dolce. Samtidigt är de helt egna i sitt uttryck, och det går inte annat än att älska dem på scenen. Om ni får chans att norpa en biljett till kommande stopp på turnén – gör det.
