Vi kör in under det gamla Slakthusområdets röda neonskylt för att se den andra av tre utsålda spelningar som syntfenomenet Kite gör på Slaktkyrkan denna helg. De kusligt tomma gatorna och övergivna industrilokalerna skapar en ambivalent känsla av spänning och obehag.
Slaktkyrkan känns sakral med högt i tak och med tanke på vad som tidigare hänt inom dessa väggar.
Publiken är exalterad, vi är många som har väntat på den här stunden länge. En påtaglig pepp råder och Klubb Döds DJ höjer stämningen och energin ytterligare. Publiken bäddas långsamt in i en tung rökridå och genom skuggorna tänds Kites karaktäristiska cymballampor.
Hans obevekliga och säregna röst kan skära genom stål och klyver den tjocka röken
”I just wanna feel…” sjunger Nicklas Stenemo, hans obevekliga och säregna röst kan skära genom stål och klyver den tjocka röken, briserar och möter deras unika elektroniska Kite-sound.
Christian Berg och Nicklas har en arsenal av olika syntar med sig på scenen, på vilka de spelar med hög frenesi och intensitet. Deras konstnärliga kompositioner kastar mig mellan dekadens och eskapism till framtidstro och frigörelse. Stenemos smärtsamma och avgrundsdjupa texter river i hjärtat. Det slår i takt med den kraftfulla basen och skickar stötar genom kroppen, jag tror på vartenda ord, slits mellan längtan och nostalgi.
Stenemos smärtsamma och avgrundsdjupa texter river i hjärtat. Det slår i takt med den kraftfulla basen och skickar stötar genom kroppen, jag tror på vartenda ord, slits mellan längtan och nostalgi.
Det storslagna och effektfulla ljudlandskapet är tillsammans med den dova metalliska och knorrande råa electron, överväldigande och publiken hamnar i ett alltmer euforiskt tillstånd. Kite vill ge oss allt de har och vi vill komma närmre, jag tänker att det är det här som ger livet mening. Att för ett ögonblick få tillgång till någons innersta tankar och ta del av den kreativitet de båda besitter.
Kite vill ge oss allt de har och vi vill komma närmre, jag tänker att det är det här som ger livet mening.
Kanske är det precis det vår samtid behöver mer av, vi som har allt, men som inte riktigt har förmågan att hantera det.
