Föllakzoid gör en slags organisk, minimalistisk musik och är på ständig resa för att dekonstruera sitt uttryck mot fördjupad enkelhet. Ett fullt Hus7 fick en och en halv timmas seans med den chilenska duon.
Gitarristen Domingæ García-Huidobro inleder spelningen med att tända ett enormt stearinljus, böja sin gängliga svartklädda gestalt över pedalbordet och dra igång den första oscillerande bastonen för att börja bygga kvällens ljudupplevelse. Och delaypedalen tycks vara lika mycket huvudinstrument som själva gitarren.
Ideligen går Domingæ ner på knä och släpper ut nya organiska ljudväsen som studsar iväg längs innertaket på Hus7. Efter ett tag backas looparna av subtila samples och drone-inslag från två ytterligare musiker, samt av trummisen Diego Lorca (duons andra halva), som matar ryggradsraka beats i stort sett oförändrat genom hela spelningen.
Det finns onekligen något säreget i ljudens textur när en lyssnar närmare på Föllakzoid – något frodigt organiskt. När de säger att de influeras väldigt starkt av var de kommer ifrån så tycker jag det hörs.
Santiago, Chile tycks vara ett nav för ”ny-psykedelisk” musik med flera band på världsturné just nu. Och det finns onekligen något säreget i ljudens textur när en lyssnar närmare på Föllakzoid – något frodigt organiskt. När de säger att de influeras väldigt starkt av var de kommer ifrån så tycker jag det hörs.
Jag dras in i musikflödet och tappar snabbt fotfästet i frånvaron av traditionella låtkonturer. Det är rave möter miljöljuden i Jurassic Park. Först efter en timma inser jag att de inte stannat upp en enda gång (i alla fall inte på ”nu-är-låt-ett-slut-och-nu-börjar-låt-två”-vis.)
Det kräver faktiskt att en släpper taget när en lyssnar. Och däri ligger nog lite av syftet med Föllakzoids musik.
Föllakzoid har sagt att de vill skala av allt onödigt både i form och tonalitet, och senaste skivan (”I”) är deras mest minimalistiska hittills. Det kräver faktiskt att en släpper taget när en lyssnar. Och däri ligger nog lite av syftet med Föllakzoids musik. Även om vissa säkert saknar det mer formmässigt tydliga och de starkare kraut-influenserna från de tidigare skivorna, så menar Föllakzoid att man är närmre kärnan nu.
I övrigt fascineras jag av karismatiska Domingæs scennärvaro. Hon styr hela låt-amöban med hjälp av några få kantiga gester mot bandet när det är dags för någon subtil växling, men i övrigt är blicken helt hos publiken.
I övrigt fascineras jag av karismatiska Domingæs scennärvaro. Hon styr hela låt-amöban med hjälp av några få kantiga gester mot bandet när det är dags för någon subtil växling, men i övrigt är blicken helt hos publiken. Även när Domingæs lyfter gitarren över ryggen, eller störtdyker ner för att skruva på sina pedaler.
När Föllakzoid spelade på Kraken förra året stannade de på scen i tre timmar. Vissa av oss hade därför förberett oss på ett dansmaraton. Nu blir det inte tre timmar, men väl närmare en och en halv timma i form av en enda lång låt (eller möjligtvis flera som flätats in i varann). Men det var kanske precis bara det vi mäktade med så här en söndag kväll mitt i terminen. Och det kände kanske Föllakzoid.
Det finns en humanism där någonstans i bandet. Inte bara i den organiska musiken, utan också hur Domingæ lugnt interagerar med publiken under spelningen – ber om cigg, skickar runt stearinljuset, ”lånar” folks öl. Det blir inte en påklistrad låtsas-seans.
Jag väljer att tycka att den där gränslösheten är sympatisk. För Föllakzoid vill verkligen inte vara separerade. De vill resa genom musiken tillsammans med publiken.
Jag väljer att tycka att den där gränslösheten är sympatisk. För Föllakzoid vill verkligen inte vara separerade. De vill resa genom musiken tillsammans med publiken. Och verkar lika fascinerade och öppna för den upplevelsen som vi.
