Jag träffade Christian ”Kitte” Berg i hans studio, ett stenkast från Drottninggatan i Stockholm. Christian är aktiv i flera konstellationer som Kite, Kulma, Småland, samt sitt egna droneprojekt - Berg. Han spelade tidigare även i Eskilstunabandet Yvonne och Strip Music med sin studiogranne Henric De La Cour. Vi drack alltför många öl och pratade om dronemusik, Småland, filmmusik, Kite och hur deras ultimata livescen skulle se ut.
Jag möter Christian Berg i porten och vi går ner till studion som ligger anonymt bredvid en tavelinramningsverkstad. När jag ser mig omkring ser jag synthar som klär väggarna och en konstgjord brasa som står på golvet. Det finns ett djup och en renhet i Christian som inspirerar mig, det känns som han menar varje steg och ton han tar.
Christian berättar att han inte är här jätteofta, utan mest i Småland när han gör musik.
— Jag har ett litet hus i Tranås. Inget avancerat. Två, tre synthar, monitorer och några effekter. Det är mycket skönare att jobba så, sen kommer jag hit och kompletterar med grejer. Förr hade vi hela studion där. Vi gjorde nog två skivor med Kite där – 5:an och 6:an – i ett stort loft i en gammal pälsfabrik. Asgrymt ställe, men det förstördes tyvärr.
Vi gjorde nog två skivor med Kite där – 5:an och 6:an – i ett stort loft i en gammal pälsfabrik. Asgrymt ställe, men det förstördes tyvärr.
Christian Berg har ett droneprojekt under namnet Berg och släppte 2015 albumet ”The Tranås Drone Recordings 1” via Anna von Hausswolffs skivbolag Pomperipossa Records.
Hur kom du in på dronemusik och vill du beskriva vad det är?
— Det gjorde jag tidigt, fast då visste jag inte att det hette drone. Det var ett band som hette Spaceman 3 som jag lyssnat på sen tidigt 90-tal. De har en massa droneiga låtar som jag älskar. Första gången jag förstod att det var en genre var när en kompis tipsade om Earth. Han sa att det var drone. En drone, i musikalisk term, är bara en not som går. Att man håller ned en tangent och låter den gå.
— Jag har fler sånna projekt klara. Nummer 2 och 3 är klara också men har inte släppt de än.
Tidigare i juni spelade Kitte med sitt droneprojekt Berg i ett källargarage vid Södra station, när bandet Domus hade sin releasespelning.
— När Thobias Eidevald i Domus frågade om jag ville spela igen, så kände jag att ”shit det var rätt kul”. Jag hade glömt bort att det var kul att spela själv, så nu håller jag på att fundera hur jag ska ta det vidare, så jag kan åka ut och spela.
Christian visar på sin dator hur han brukar gå tillväga när han gör musik.
— Oftast brukar jag börja med ett spår säger Christian och pekar på några spår som han mute:at högst upp.
Oftast är det jag tänker absolut inte i närheten av vart det slutar. Det blir aldrig som jag hade tänkt. Vilket är skönt. Att man inte har nån kontroll på det.
— Sen lägger jag på ett nytt spår och plötsligt så har allt jag börjat med förvandlats till något nytt. Oftast är det jag tänker absolut inte i närheten av vart det slutar. Det blir aldrig som jag hade tänkt. Vilket är skönt. Att man inte har nån kontroll på det.
— Jag kommer säkert slänga de tre översta spåren, men det är så jag tycker om att hålla på. Sen så kanske jag blir klar med det och så mixar jag till det och lägger det i en mapp nånstans, och så är det aldrig nån som hör det. Så gör jag nästan hela tiden.
När man har ett par sånna spår blir det alltid nån krock eller ambience som blir väldigt vacker på något sätt.
Christian spelar låten och berättar att han letar efter en bas eller ett arpeggio som styr hela grejen.
— Jag tycker väldigt mycket om att lägga ut sånna här grejer förklarar Christian och trycker på tangenterna på synthen.
— Jag gillar att spela in brus som jag lägger ut överallt säger Christian och lägger på ett brus i låten.
— Jag lägger det så lågt så att det inte ens hörs, men när man har ett par sånna spår blir det alltid nån krock eller ambience som blir väldigt vacker på något sätt.
Kite blir mer som ett experiment och är ofta mycket längre ifrån musik jag själv lyssnar på. Det är längre från min bekvämlighet på nåt sätt.
— Jag skulle nog tycka det var tråkigt att bara sitta med sånt här. Jag spelar ju i flera olika band, så jag tänker att alla komplement är roliga med varandra. Jag skulle nog inte må bra av att bara spela med Kite till exempel. Kite blir mer som ett experiment och är ofta mycket längre ifrån musik jag själv lyssnar på. Det är längre från min bekvämlighet på nåt sätt.
Christian undrar ifall jag lyssnat på Nicole Sabouné och berättar att han, Nicole och Emil Nilsson (Caesars, Stompin' Souls, Friska Viljor) har skrivit en låt till hennes kommande EP.
Det var så jävla fett. Två tjejer som förgör allt som de har framför sig. Det finns inget som är hårdare än det.
— En gång spelade Anna von Hausswolff i Uppsala och avslutade sin konsert där hon och Nicole sjöng en duett ihop. Det var så jävla fett. Två tjejer som förgör allt som de har framför sig. Det finns inget som är hårdare än det. De två rösterna som bara vräker ut lungorna och kastar ut på folk.
Du har även spelat på Hurulas senaste skiva "Klass"?
— Ja, just det. Han är också grym. Han är en sån man blir förbannad på, sådär multibegåvad, asgrym låtskrivare, artist och sångare. Asgrym konstnär också. Och snygg. Han har nästan gjort alla mina tatueringar. Han är väldigt duktig.
— Det är inspirerande. Så sitter man själv och håller ned en tangent och tänker ”Nähe, det blev inget i dag heller…” säger Christian och skrattar.
På tal om tangenter. Jag skulle vilja prata lite om de svarta tangenterna – där, säger jag och pekar mot en av Kittes syntar. Du har tidigare berättat att du inte gillar dem. Varför har du kvar dem?
— Haha, ja det kan man undra. För det första så är jag inte så bra på att spela sådär, sen fattar jag inte skalan heller riktigt och jag förstår inte varför de inte är lika stora fast svarta säger Christian och pekar på tangenterna.
— Jag har aldrig varit duktig på att spela nånting. Jag är inte så duktig på synthar heller, jag är inget sånt där synthgeni som kan allting.
Nu låter du väldigt ödmjuk...
— Nej, det är sant alltså. Jag försöker ta den lilla kunskapen eller förmågan jag har att spela, och istället göra något av den. Om jag skulle lära mig allt om en synth skulle jag inte få nånting gjort. Det är likadant med spelandet.
Likadant har det blivit med synth, att jag håller mig egentligen bara inom typ sex tangenter. De andra är i vägen, och då är framförallt de svarta i vägen.
— Jag spelade ju bas från början. Jag var inte så bra på bas heller, men jag hittade ett sätt där jag ändå kände att jag var mig själv, eller att man kunde höra att det var jag. Likadant har det blivit med synth, att jag håller mig egentligen bara inom typ sex tangenter. De andra är i vägen, och då är framförallt de svarta i vägen.
— Det kanske är därför jag fastnat mycket för drone, att det oftast bara är en eller några skeva toner man jobbar emot.
— Däremot Nico som jag spelar med i Kite, är ju överjävlig istället. Han är svinduktig och skitgrym på allt med harmoni och teori, och att få ihop det. Han kanske är lite för mycket och jag är lite för lite.
Han är svinduktig och skitgrym på allt med harmoni och teori, och att få ihop det. Han kanske är lite för mycket och jag är lite för lite
När ni spelade på Slaktkyrkan så hade du en arsenal av 7-8 syntar på scenen, och jag är så imponerad över hur fan ni får ihop allt med rätt ljud, effekter och så vidare. Hur många syntar använder du på en låt?
— Jag brukar använda 2-3 olika ungefär per låt, så man måste hålla reda på alla ljud och sådär. Det är mycket att hålla i huvudet.
Går det att slappna av under en spelning eller måste du hela tiden tänka på nästa steg?
— Ja, just i Kite så måste jag det hela tiden. Innan satt alla låtar ihop, och då blev det mycket såhär – fan efter det här måste jag byta ljud för annars kommer jag inte hinna byta till nästa låt. Så när en låt håller ta slut måste jag verkligen tänka vad jag ska göra till nästa låt. Vi har så jävla mycket teknikgrejer, så man tänker oftast "hoppas det håller, hoppas det håller".
Så hade vi alla låtar i följd på en dator som stod vid mixerbordet och under spelningen somnade nån av de som jobbade där rakt ner i datorn – ”schoduch”.
— Vi spelade i Vietnam på en svinstor scen med 20.000 personer i publiken, så hade vi alla låtar i följd på en dator som stod vid mixerbordet och under spelningen somnade nån av de som jobbade där rakt ner i datorn – ”schoduch”. Mitt under en låt blev det helt tyst och svart.
— Man undrar om han lever idag, eller blev bakdragen nånstans. Säger Kitte och skrattar.
— Det hände ju även på Slaktkyrkan första kvällen, en dator som inte orkade och då blev det tyst. När det då är första spelningen på två år – och det händer – då vill man ju bara dö.
Att åka och köpa 70 lysrör typ och sen handsvetsa ihop hela den. Bara att göra den jävla riggen är ju helt förfärligt
— Som den stora röda ljusriggen på scenen, som vi byggde med vår ljustekniker Gustaf Lerne. Att åka och köpa 70 lysrör typ och sen handsvetsa ihop hela den. Bara att göra den jävla riggen är ju helt förfärligt, men det är också kul.
Christian berättar att när han väl står på scenen och ser allt som är byggt är det något jävligt mäktigt över det. Det får mig att bli nyfiken på hur deras ultimata livescen skulle se ut.
— Det skulle nog vara som hur Cosmonova var, en sån dome, fast man åkte omkring med den. Som ett stort tält som man slängde upp där folk kunde gå in. Det vore coolt att åka omkring och göra en domekonsert på öppna fält i varje stad, som de går in 1000 personer i och så kör man skitstora projektioner, och en scen i mitten.
Det vore coolt att åka omkring och göra en domekonsert på öppna fält i varje stad, som de går in 1000 personer i och så kör man skitstora projektioner, och en scen i mitten.
Christian spelar även i Kulma, som är ett brusorienterat men långsamt soniskt inferno vars främsta inspiration hämtas från drone och ambientmusik. Bandet består av Christian, Thobias Eidevald (Domus), Anders Nydam (Offermose) och Daniel Noring (God Mother).
— Vi har precis gjort klart Kulmaskivan, så vi träffade Anders Nydam i Köpenhamn i helgen som gjort omslaget. Han har ett eget projekt, Offermose, som är superbra och mörkt. Vi kommer att släppa skivan på ett franskt bolag i höst. Man har inte ens reflekterat över att vi har spelat in låtar och helt plötsligt så har man sju eller åtta låtar. Sen var det en snubbe som mixade det. Det blev skitbra. Bara ren tur känns det som.
Earth är väl hela anledningen till att bandet finns, så grymt att spela förband till det.
— Vi har spelat två eller tre gånger som förband till Anna von Hausswolff, sen på Slaktkyrkan som förband till Dylan Carlson från bandet Earth, som var våran första spelning. Earth är väl hela anledningen till att bandet finns, så grymt att spela förband till det.
När jag sitter framför Christian och hör honom berätta om alla projekt han är involverad i så undrar jag vart han hittar sitt driv och varför han gör det han gör.
— Det är inte så att jag sitter inne på en begåvning eller nåt sånt som jag känner att jag måste förvalta. Jag inte är heller rastlös så att jag måste göra grejer. Har inte alls tänkt på varför jag gör saker. Men det finns saker jag verkligen älskar och de får mig att vakna till på nåt sätt. Det kan vara film, bilder, musik eller kompisar som gör inspirerande grejer.
Men det finns saker jag verkligen älskar och de får mig att vakna till på nåt sätt. Det kan vara film, bilder, musik eller kompisar som gör inspirerande grejer.
— Ingen märkvärdig film egentligen men när jag såg en film som heter "The Squid and the Whale" första gången ville jag direkt åka och sätta mig för att göra musik. Det har inget med att det är bra musik i filmen, jag kände bara – fan vad jag vill göra musik. Jag blev så jävla inspirerad av det. När det händer får jag oftast nåt bra gjort.
— Även filmen "Farväl Falkenberg", den är lite hemsk och halvjobbig. Första gången jag såg den så, även om jag älskar soundtracket, skulle jag själv velat ha gjort musiken till den.
Är filmmusik något du skulle vilja göra?
— Ja, absolut. Det skulle vara jävligt kul, det är nog det jag vill göra mest tror jag. Göra en grym independentfilm. Ofta har amerikanska independentfilmer väldigt bra soundtrack, så någon sån skulle jag vilja göra.
Kitte letar efter namnet på en film som han berättar att han skulle vilja ha gjort musiken till. Medan han funderar så tar jag tillfället att leta mig ut genom källarkorridorerna för att gå på toaletten. När jag kommer tillbaka står Kitte och lägger några toner på synthen och berättar att han gjort ett soundtrack till det tysta i inspelningen på min mobil som spelar in vårt samtal.
— "Ghost Story" och "Manchester by the Sea" är två filmer som jag gärna skulle ha gjort filmmusik till. "Manchester by the Sea" är en mörk och deppig, svinbra film.
Jag hamnar ofta i ett tillstånd där jag inte tänker efter så mycket eller känner av vad som är bra eller dåligt utan sitter mest isolerad och gör grejer.
Du nämnde att du ska vara ifrån Stockholm så mycket som möjligt i sommar. Vart ska du?
— Jag ska bara vara i Småland. Vara med hunden och ta med nån synth säger Christian och visar sin Elektron Digitone synth.
— Jag hamnar ofta i ett tillstånd där jag inte tänker efter så mycket eller känner av vad som är bra eller dåligt utan sitter mest isolerad och gör grejer. Kommer man från Drottninggatan, och en massa folk, och sen hit så blir det inte detsamma. Nico och jag håller även på att skriva nytt, så jag brukar sitta där och skicka grejer så träffas vi här sen och pusslar ihop saker.
Kommer ni spela något live med Kite framöver?
— Ja, absolut. Vi har ju byggt den här ljusriggen nu säger Christian och skrattar.
— Det är första gången på flera år som vi känner att vi har kul, vilket är det enda det handlar om. Innan allting brakade ihop för två år sen – de två åren innan där så var det ju roligt men det var inte såhär ”fan vad kul det här är”. Man var så trött bara. Även om vi fick en massa pengar för att spela så gick vi alltid back på det eftersom vi gjorde så dåliga val hela tiden.
— Nico gick in i väggen, och jag var väl inte långt ifrån heller. Även om själva spelandet live var roligt, så var inte allt runtomkring så jävla roligt. Det blev jobbigt att gå ner här i studion efter nån turné och försöka göra en ny singel eller låt. Man var trött och sliten bara, eftersom vi inte hade några pengar så fick vi göra allt själva.
Nu är det första gången på några år som det verkligen känns kul när man är här. Det är ingen press på oss, vi skiter i om det inte blir en låt.
— Nu är det första gången på några år som det verkligen känns kul när man är här. Det är ingen press på oss, vi skiter i om det inte blir en låt. Det är helt oviktigt. Istället för att lägga av så lyckades vi faktiskt greppa det och hitta dit, och det är fan viktigast. Vi är tillbaka för att vi verkligen vill det.
— Vi bestämde bara – att fan ska vi göra nånting så kanske vi måste göra det nu. Även om Nico fortfarande inte är i helt perfekt condition, så kände vi ändå – när vi började plocka upp gamla låtar och började måla upp hur en scen ska se ut så – att det var grymt. Vi var bara trötta på det, vi borde tagit en paus istället.
— Sitter man i bilen på en USA-turné i 30 dagar – såhär nära varandra typ berättar Christian och visar med händerna. Sen går man upp och spelar och kollar på varandra och sen går man och lägger sig i samma säng, och så gör man så i 30 dagar. Det är inte att man tröttnar på den personen, utan man tröttnar på hela situationen. Samtidigt som man älskar att åka och spela i USA och sitta bredvid varandra. Det är en sjuk situation. Man umgås ju aldrig med nån på det sättet.
Det är fortfarande ett känsligt band, en dåligt planerad turné till exempel, skulle vara förödande för oss.
— Det är fortfarande ett känsligt band, en dåligt planerad turné till exempel, skulle vara förödande för oss. Då skulle vi inte kunna fortsätta typ. Båda måste vara rätt stabila, just nu är det fortfarande rätt svajigt, fast på ett fint sätt.
Hur gick det att turnera med Kite i våras?
— Det var också lite så att, till exempel sista spelningen på Pustervik, att Nico tappade hörseln. Vi kanske inte ska göra tre spelningarna på raken just nu, kanske göra två och vila en dag.
— Det var inte så att det blev helt svart utan ett vitt sprakande brus och han hörde ingenting. Han är så jävla grym så han kunde sjunga hela spelningen av muskelminne. Jag tyckte lite att han sjöng bättre än nånsin, för att han var så extremt desperat liksom. Det kändes som att det var på liv och död. När jag stod och spelade så tänkte jag – fan vad han tömmer ut sig själv, men han hade bara ingen aning.
Jag tyckte lite att han sjöng bättre än nånsin, för att han var så extremt desperat liksom. Det kändes som att det var på liv och död.
— Så sånna där grejer händer hela tiden. Spelningen innan höll jag på att svimma, jag blev helt överhettad. Jag hade kanske på mig lite för mycket kläder, så helt plötsligt kände jag att jag höll på att tuppa av. Men då kom en snubbe med en massa vatten.
— Det är sånt där som vi börjar bli bättre på, att man inte drar ut och dricker en massa utan tar det ganska lugnt. Vi är där för att spela och för att man vill spela. Man är inte där för att supa. För 5 år sen hade det varit mycket hårdare. Vi värnar om det och för att vi faktiskt vill det här.
Christian undrar om jag gillar Kjell Höglund och berättar att han ville boka honom till Slaktkyrkan, där Christian även jobbar som bokare.
Sen en dag när jag satt på jobbet så ringde telefonen och en man säger 'Hej, det är Kjell Höglund'
— Jag visste inte hur jag skulle få tag på honom så jag skrev ett handskrivet brev till honom. Han måste tro att det var ett barn som hade skrivit, för jag har så dålig handstil. Sen en dag när jag satt på jobbet så ringde telefonen och en man säger "Hej, det är Kjell Höglund". Vi pratade skitlänge med varandra. Han började typ gråta och sa att brevet var så jävla fint skrivet, men att han är framme nu och färdig och att han inte kan komma och spela. Det var så mäktigt, roligt och fint att prata med honom.
Helt plötsligt blev vi de som gjorde "Jag ger dig min morgon"-låten. Det var ju inte alls det vi ville förknippas med
— Vi har många gånger funderat på att göra en Kjell Höglund-cover, mest för att han är så jävla bra. Vi gjorde ju den här "I Give You The Morning" men vi visste inte då att det var en engelsk låt från Tom Paxton. Vi skulle spela på någon midsommarfest, så vi gjorde en cover på "Jag ger dig min morgon". Den kändes lite midsommar.
— Den blev en jättestor hit på radio och helt plötsligt blev vi de som gjorde "Jag ger dig min morgon"-låten. Det var ju inte alls det vi ville förknippas med. Det var den sista låten vi la med på den EP:n (”2”). Det var inte alls meningen att den skulle vara med, men den fanns där så vi la med den.
Som Kite har ni hyst en aversion mot medier. Vad grundar sig det i?
— Det var ingen som ville skriva om oss, förutom några få synthmagasin. Det var ett ganska ignorerat band, av framförallt radio och sånt där. Det var typ bara Fredrik Strage som pratade om oss.
Vi bestämde att – vi skiter i allt det där, nu sitter vi bara här och gör musik och åker ut och spelar. När man väl börjar göra det, så tycker alla att man är svår
— Vi bestämde att – vi skiter i allt det där, nu sitter vi bara här och gör musik och åker ut och spelar. När man väl börjar göra det, så tycker alla att man är svår för att man inte vill göra intervjuer och sånt där, och helt plötsligt vill alla skriva om en och helt plötsligt ska man vara med i TV-program och grejer.
— När man har klarat sig så länge utan att vara beroende av sånt så är det ganska skönt att aldrig göra det. Även om man tycker om vissa tidningar eller personer, så är det skönt att bara inte göra det. Vi har byggt så länge själva för att det här ska funka.
