Deportees gjorde nyligen sin återkomst med hyllade singeln "Bright Eyes" efter flera års frånvaro. På fredag den 17 maj släpper bandet deras femspårs-EP "Re-dreaming", som följs upp i tidig höst av "All Future", en riktig bomb till album.
Medan bandets trummis, Thomas Hedlund är på turné, träffade jag bröderna Anders och Peder Stenberg i Deportees för att prata om drömmar om bättre världar, Umeå och musikskapande.
Ni kommer från Umeå. Var det en bra kulturstad att växa upp i?
— Det var det ju verkligen, jag och Peder är uppvuxna 5 mil utanför i en jätteliten ort som heter Vindeln. Det var musikscenen, som växte i mitten av 90-talet i Umeå som blev ens egen ingång till musiken, när hardcorevågen exploderade i Umeå. Det blev ett hardcoremecka i världen, dit band reste överallt ifrån. Då startade vi band i Vindeln, som på en ort med 2500 invånare, hade 15 hardcoreband.
— Vi hade kanske mest hardcoreband per capita i hela världen. Säger Peder och skrattar.
Det var musikscenen, som växte i mitten av 90-talet i Umeå som blev ens egen ingång till musiken, när hardcorevågen exploderade i Umeå.
— Det fanns en väldigt stark DIY-anda och folk satte upp egna spelningar. Folk gick någon liten ljudutbildning, hyrde utrustning för femhundra spänn och kunde göra en spelning där det kom hundra personer. Säger Anders.
— Istället för att sitta på sin kammare med en femsträngad, bandlös bas och öva i tio år innan man provat att skriva sin första låt, så fanns det samma lockelse som det gjorde med punken i slutet av 70-talet. Det var nånting ganska tillgängligt i att, om man kunde några par ackord och trampa på distpedalen, så var du hemma. Säger Peder.
Vi tyckte väl att det blev lite trångt, lite konformistiskt kanske och vi provade ju olika utflykter innan det till slut blev Deportees.
— Det var det första man gjorde, att man skrev en låt. Vi tyckte väl att det blev lite trångt, lite konformistiskt kanske och vi provade ju olika utflykter innan det till slut blev Deportees. Det börjar ju bli ett tag sen nu, det var ju fan 2003 vi spelade in det första under det här namnet. Vi börjar bli veteraner nu. Säger Peder.
Var det alltid självklart för er att hålla på med musik?
— Nu börjar det ju bli över 20 år och det har ju ändå känts ganska självklart att vi ska fortsätta av någon anledning, så nåt typ av kall blev det väl. Det inger ju en ödmjukhet i det då, att man gör musik av rätt anledningar. Man gjorde musik när ingen brydde sig. Nu gör man musik, och nu bryr sig nån, och det är ju roligare. Nånstans är ju processen ganska lik som den var då. Man gör musik som man själv tycker är bra och så håller man tummarna att nån annan ska tycka det också. Säger Peder.
Tänker ni på att ni har en publik när ni skriver musik och att folk kommer att lyssna?
— Om man blir kalkylerande eller cynisk i sitt musikskapande, då tror jag det finns en stor risk att, om man tittar historiskt, gör dålig och själlös musik. Man skriver ju uppenbarligen för att man vill att folk ska lyssna, annars kunde man ju bara skriva för byrålåda, eller hårddisken säger man kanske numera. Säger Peder och skrattar.
— Jag tycker även när det finns en efterfrågan ”Det vore bra om du kunde göra en sån här låt” eller ”Det hade inte skadat med en 'banger' på skivan”. Det funkar inte bra för oss i alla fall. Inflikar Anders.
Det som har kommit med åren är ju att det finns ett lugn. Det är inte så att det inte finns en ångest eller en oro "Har vi gjort en bra nog produkt?" och det tror jag är sunt.
— Det som har kommit med åren är ju att det finns ett lugn. Det är inte så att det inte finns en ångest eller en oro "Har vi gjort en bra nog produkt?" och det tror jag är sunt. Om man tycker att man är för härlig och grym, då tror jag också att man gör dåliga grejer. Men däremot har vi väl kommit att lita lite grann på att när vi är nöjda, så är oftast andra nöjda också. Någon dag kommer väl inte det gälla längre, men än så länge. Säger Peder.
— Det går liksom inte att göra musik på andra premisser än att själv göra det tills man är nöjd. Säger Anders.
Hur känns det med släppet av "Re-dreaming"?
— Ja men det känns ju kanon! Säger Peder.
— Ja, skivan känns sjukt bra. Instämmer Anders.
— Det känns perfekt nu. Vi har en EP som vi tycker känns jätte, jättebra, sen har vi en riktig bomb till album att följa upp med i tidig höst. Det är mer musik än vanligt. Man kan ju inte påstå att vi har varit särskilt generösa med och släppa musik. Nu blir det ju fyra år mellan albumen igen. Det blir mera Deportees än vanligt närmsta tiden och det känns superbra. Nu är man sugen på att det ska få leva sitt eget liv och betyda något för någon. Säger Peder.
Den här låten lever nu i olika hem, i olika hörlurar. Det är inte säkert att alla älskar den eller lyssnar noggrant, men den är där och i bästa fall berör den folk. Säger Peder.
— Det är inte en så sexig anekdot kanske men jag satt med en app som heter "Spotify for Artists", där man kan se live hur många som har lyssnat på ens låt, och då hade jag på den appen när vi släppte "Time Is the Tiger", inte hela tiden men jag satt en stund, säger Peder och skrattar. Det tyckte jag var en ganska häftig känsla. Det blev så konkret på ett sätt. Den här låten lever nu i olika hem, i olika hörlurar. Det är inte säkert att alla älskar den eller lyssnar noggrant, men den är där och i bästa fall berör den folk. Säger Peder och ser hoppfull ut.
— Så tycker jag det kan vara när man kör bil och det kommer en egen låt på radion. Då brukar jag tänka, när jag möter andra, att de sitter kanske också och lyssnar på den. Säger Anders och skrattar.
— "Ja, det var jag som satt i bilen du precis mötte. Du såg rätt!" inflikar Peder.
Om vi går tillbaka till "Re-dreaming", så pratar ni om ett drömmande utan nostalgi. Vill ni utveckla lite?
— Det är väl inte så sällsynt antar jag, att konstnärer eller kulturutövare kan ta lite spjärn i nånting man har gjort innan. "The Big Sleep" med stark undergångstematik, vi lever i undergången och hela den berättelse, som är lika aktuell nu som för fyra år sen, eller ännu mer aktuell. Samtidigt i den här handfallenheten som jag tror många känner så tycker jag ändå att en av konstens många förtjänster är ju att kunna, på ett ganska abstrakt och poetiskt sätt kunna säga "Det finns andra möjliga världar" och jag kan tycka att det saknas. Säger Peder.
Vi är ju inte politiker, men att kunna tänka sig en annan värld än den vi har är ju nästan omöjligt, även för en själv och det känns så jävla sorgligt och historielöst.
— Att folk har lite förlorat förmågan att drömma, oavsett om vi pratar i ett politiskt samtal eller i andra samtal. Då blir det ju såhär "Ja, men Palme var bra" och det var han ju, men jag menar, vi behöver något annat och peka i nya riktningar. Vi är ju inte politiker, men att kunna tänka sig en annan värld än den vi har är ju nästan omöjligt, även för en själv och det känns så jävla sorgligt och historielöst. Säger Peder.
— Texterna utspelar sig alltid på flera plan, dels så finns det oftast nånting mera samtidskommenterande och där är det ju samma; liksom psykisk ohälsa, “psykisk ohälsa är den nya folksjukdomen”, ökad ojämlikhet, klimatförändringarna och alla de typer utav strömningar. Det är nåt slags upprop för drömmar. Vi är inte politiker och vi har inga sådana ambitioner, men jag kan ändå tycka. Att när en idé naturaliserar så finns det ingenting bortom det, allt bortom det här är orealistiskt, det är något djupt historielöst i det och jag kan tycka att det känns så idag. Den tematiken kommer både i EP:n och albumet "All Future". Det är en reaktion på vår förra skiva. Säger Peder.
Har du något exempel från vår tid där denna typ av drömmande saknas?
— Det är mer en känsla att det saknas en typ av drömmande, eller typ av utopi som pratar om att det finns andra möjliga världar. Det känns som att våra fantasier är lite kidnappade av det som folk kallar för en "nödvändig realism", fast det inte ens är sant och att man köper det. Det är därför jag pratar om nostalgi, för när man väl ska försöka drömma sig bort eller kasta sig i en annan riktning blir det ofta nostalgi att "Ja, men var det inte bra på 70-talet?". Jag menar, vart är drömmen om en ny värld. Säger Peder.
— Det är väl klart att det är lättare att referera till något som har funnits, än nåt som inte finns. Inflikar Anders.
Det är inte som att vi har gjort en jätteglad popskiva, men det kanske ändå finns nåt typ av ljus som inte fanns på "The Big Sleep".
— Ja absolut, instämmer Peder. Men jag menar historiskt sett har ju folk ändå lyckats blicka framåt, jag vet inte varför vi inte skulle kunna göra det. Sen kommer vi väl spela en liten roll i det. Det finns ju nånting i den idémässiga politiska depressionen som också är väldigt farlig, när folk blir rädda och uppgivna, så känns det som att det banar väg för ganska otäcka idéer också.
— Det är lite mer hoppfullt nu och jag tänker mig att det ändå går igen musikaliskt också. Det är inte som att vi har gjort en jätteglad popskiva, men det kanske ändå finns nåt typ av ljus som inte fanns på "The Big Sleep".
Efter "Island & Shores" nämnde ni att musikskapandet blev "krisigt och glädjelöst". Vill ni berätta om det?
— Ja, under en period var det ju så. Ja, jag vet inte om prestationsångest är rätt ord. Säger Peder.
— Det handlar nog också om andra grejer. Det handlar så mycket om vad man får för start på en process också, tror inte att vi haft det jobbigt att skriva låtar innan, utan det var mer att vi snabbt skulle spela in nytt och så kanske det inte gick jättebra från början. Säger Anders.
Löste det sig med vinsessionerna? Att börja dagen med att dricka vin och skriva musik?
— Va? När pratar vi om? Säger Anders undrande.
— Ja, just det, just det. Gjorde vi inte förskivan till "Love Me Like I’m Gone" på vin? Utbrister Peder och tittar på Anders.
— Jo, vi gjorde den på vin. Instämmer Anders.
— Det är ju ingen långsiktig arbetsmodell sådär, men ibland kan det ju funka. Säger Peder.
Hur känns det nu? Har startade processen?
— Det finns väl inget start eller slut, det låter lite Lars Ulrich eller vad han säger i dokumentären, vi skriver ju på jämt. Det blir ju som en känsla av att ett kapitel tar slut när man släpper en skiva och börjar turnera på den, då stänger man väl ett kapitel och börjar på ett nytt. Där är vi nästan nu. Albumet är inte helt klart, mixat och sådär. Vi brukar inte ta nämnvärda breaks, det är mer så vi gör, vi skriver låtar när vi kan eller när idéerna kommer. Det är inte så att vi sitter och väntar på den stora inspiration. Vi skriver bara.
— Vad man vill göra med det kanske mera kommer i arrangemangsfasen. Vi är ganska traditionella på det sättet, inte av princip, utan det är så vi har lärt oss. Vi gör först en lägereldslåt med akustisk gitarr och sång, som vi tycker är en bra nog låt och så klär vi den med hjälp av en producent, och med Thomas Hedlund då givetvis. Mycket samtida musik kanske börjar mer i en "vibe" eller en känsla, ett atmosfäriskt ljud eller en beat. Vi har ibland pratat om att experimentera med andra arbetsmetoder men det har väl aldrig gått bra. Vi kan inte. Säger Anders.
Ibland är det väl ett blankt papper och ibland kommer man med nåt litet utkast till idé eller bara en jävla en massa röstmemos att gå igenom
Skriver ni musiken ihop?
— Jag och Peder skriver det mesta ihop. Ibland är det väl ett blankt papper och ibland kommer man med nåt litet utkast till idé eller bara en jävla en massa röstmemos att gå igenom. Säger Anders.
Skriver ni texterna tillsammans?
— Nej, det gör jag själv. Jag tror det är svårt att skriva texter ihop, jag vet inte hur många som gör det egentligen. Säger Peder.
Vart spelade ni in skivan nånstans?
— Det är olika. Måns Lundberg vår gode vän och ständiga producent som gjorde 1,3,4,5:e skivan helt själv, och nu även gjort sex låtar på albumet. Vi har även jobbat med Pontus Winnberg från Amason och Mike Snow i hans studio i Mariefred och så har vi jobbat med Johannes Berglund i hans studio på Odenplan. Nu har vi brutit upp det lite grann, även om vi är ett idérikt band så har det varit intressant att få in en injektion av andra typer av idéer. Säger Peder.
Peder plockar ut snusen precis när fotografen tar en bild och Anders kommenterar sitt skägg som han inte har rakat på två veckor.
— Jag satt och jobbade i studion till två igår natt. Säger Anders.
Vad jobbade du med där?
— Det är ett annat Umeåband som heter Invasionen (INVSN), som är lite post/punk-aktigt. Där bland annat Dennis Lyxzén är med. Säger Anders.
En önskan om ett liv som kanske är menat för mer än att uthärdas, och tiden som ett rovdjur i hasorna, därav titeln.
Vad betyder "Time is the Tiger"?
— Det är en låt med hyfsat klassisk rocktematik. Den handlar om att känna sig fångad i nånting och drömmen om att livet skulle kunna vara något mer. En önskan om ett liv som kanske är menat för mer än att uthärdas, och tiden som ett rovdjur i hasorna, därav titeln.
— Men också en hyllning till musikens makt och musikens löfte. Jag sjunger ju det på bryggan "You live through the music, I can tell cause I used it the same way" att det finns en lite så här "Teardrops on the Dance floor"-aspekt i den. Musikens löfte, att det både är något euforiskt och sorgligt. Det väl egentligen en utbrytarlåt. Säger Peder.
— Nu är det inte länge kvar till EP:n, då blir det tre låtar till. Jag har aldrig släppt en EP. Konstaterar Peder.
— Det ska bli skitkul att släppa musik, men ser det mer som att släppa ett par låtar, kanske det är för att man är gammaldags och att jag fortfarande tänker att albumet är det som är grejen. Säger Anders.
— Det är ett bra sätt att sälja in EP:n, säger Peder och skrattar.
— Det är klart att den konstnärliga peaken kommer att komma med albumet, men EP:n är jävligt bra, det är fem riktigt bra låtar och jag tycker att berättelsen med "Re-dreaming", och hur det knyter an till låtarna, känns kanon. Det är en salig blandning av producenter, och alla tre är representerade på EP:n. Säger Peder.
Vad blir det för omslag på EP:n?
— Det blir den bilden som har varit på singlarna, de här unga tjejerna. Det är vår ständiga formgivare Frans Enmark som kom på idén. Det är samma men lite annan typografi. Min fru, Elin Berge, är fotograf och har tagit de flesta bilderna. Det ser väldigt oförställt ut, det var det vi ville ha. Säger Peder.
Vi reser oss upp för att hitta en plats för att plåta ett par bilder, vi pratar om att antingen gå in till studion eller ut på bakgården. Peder nämner att de har green screen i studion på Sony.
— Vi spelade in astronautvideon till "Bright Eyes" där inne. Säger Peder.
— Peder fick jobba med "coren" när han skulle ligga i en viss position länge. Säger Anders och skrattar.
— Ja, benen skulle ju vara böjda uppåt, för att jag skulle sväva. Jag är jävligt svag i "coren" och filmaren sa: "Sluta skaka!".
Tack för ett fint samtal, Peder och Anders Stenberg i Deportees.
Deportees släpper EP:n "Re-dreaming" den 17 maj, och har veckan efter en intim spelning på Fasching i Stockholm.
