Klubben Dark City Stockholm hade kallat sina följare till Hus 7 i en tid när mörkret är som allra mest ogenomträngligt. Men ljuspunkterna blev många under en kväll med både bredd och musikalisk pondus (På scen: Memoria, White Birches och Then Comes Silence).
De röda ballongerna på Hus 7 flockade sig mot innertaket som en allegori över alla lyckliga postpunkhjärtan inför kvällens lineup. Och bara DJ-uppbådet var imponerande (DJ Henric De La Cour, DJ Sean Templar från legendariska “The Red Party” i New York, DJ Batcat, DJ Lynx,). Var man inte glad innan så blev man i alla fall det när man såg Sean Templar dansa vid DJ-bordet.
Lägg därtill Memorias närmast elektriska scennärvaro, denna kväll med grym estetik á la japansk skräckfilm; mörka söndagsskoleklänningar med vit spets, långt mörkt hår och hålögd vitsminkning. Tess gothmörka stämma tar sig dessutom väldigt nära, en teleporterad röst runt din hals, mässande i ditt öra.
Först på scen är Memoria (Tess De La Cour supportad av Fredrik Berglund, trummor, Niklas Kärreskog, synth/trax och Madeleine Frankki, synth/kör/bassynt).
Memoria är en snabbt stigande stjärna i genren och hon har fått välförtjänt mycket positiv kritik för sitt debutalbum. Låtarna är melodiska och intensivt tunga av svärta. Det finns också en odiskutabel pondus i soundet – Tess tycks veta precis vad hon hon vill säga och hur. Lägg därtill Memorias närmast elektriska scennärvaro, denna kväll med grym estetik á la japansk skräckfilm; mörka söndagsskoleklänningar med vit spets, långt mörkt hår och hålögd vitsminkning. Tess gothmörka stämma tar sig dessutom väldigt nära, en teleporterad röst runt din hals, mässande i ditt öra.
Vi får höra både ödesmättade 'Cravings' och vackra 'Black coats / White fear' samt några låtar till från debutalbumet. Och i sista låten, dansanta 'Bound' hoppar Tess ner i publikhavet (jag backar instinktivt). En alltigenom snygg spelning, möjligtvis lite kort. När de går av scen hade jag gärna hört mer – ett gott tecken!
Nästa akt är dark-wave-duon White Birches (Fredrik Jonasson och Jenny Gabrielsson Mare), som jag inte sett live tidigare, men som är värda att fördjupa sig i. Musiken är filmisk, dramatisk och för genren omväxlande – från distat hårt till mjuka drömska berättelser.
Jenny har en grymt mångfacetterad röst vilket i den lite svåra ljudmiljön ändå går fram även live. Dessutom var settingen i mitt tycke en vinnare: kör och viola (Maria Lundström and Frida Herchenröther) gifte sig fint med Fredriks snygga ofta dissonanta hantering av syntarna. Uttrycket växlade mellan dark wave, goth-inspirerat och nästan lite low folk. White Birches spelade en mäktig, mörk cover av Jefferson Airplanes ‘Somebody to love’, en helt ny egen låt och avslutade stilfullt med titelspåret från deras senaste album: ‘When the Street Calls’.
Huvudnumret för kvällen var ett band som nämnts som genre-definierade mer än en gång. Jag har tänkt se Then Comes Silence länge nu, men det har inte varit helt lätt. TCS tycks ständigt vara ute på Europaturné och gör inte många spelningar i Sverige. Det är ju inte helt ovanligt att denna typ av band bygger sin karriär från Tyskland och hemåt.
Bandmedlemmarna i Then Comes Silence besitter en mjukhård scencharm som är svår att värja sig mot. Och sångaren Alex är inget undantag - som en gothrockens Jack Sparrow manövrerar han stabilt låtarna genom rökhavet på Hus 7.
TCS gör otroligt hittiga låtar och ser till att hålla BPMen på konstant dansnivå. Gitarr- och basriff för tankarna till en piggare variant av Joy Division eller deppigare Billy Idol. Det märks att det här bandet har turnerat intensivt för stabiliteten i leveransen är påtaglig. Bandmedlemmarna i Then Comes Silence besitter dessutom en mjukhård scencharm som är svår att värja sig mot (det skulle lätt kunnat bli för mycket eller för lite om ni förstår vad jag menar). Och sångaren/basisten Alex Svensson är inget undantag – som en gothrockens Jack Sparrow manövrerar han stabilt låtarna genom rökhavet på Hus 7. (Bandet i övrigt är Hugo Zombie, gitarr, Jonas Fransson, trummor, Mattias Ruejas Jonson, gitarr)
Then Comes Silence spelar ett långt maffigt set (vi får både hittiga 'Strangers' och 'Strange kicks') och inkluderar även helt nya låtar, till exempel kommande singeln 'We lose the night'. Låtarna från kommande albumet låter väldigt lovande och jag blir positivt överraskad av att Alex kastar sig upp i de högre röstregistren på en av dom. (Är man så högkaratigt mörk som TCS så kan man absolut kosta på sig det.) Till publikens förtjusning blir det två extranummer och TCS avslutar på topp med intensiva 'Animals' från förra plattan.
Jag lämnar Hus 7 svettig och laddad med mörkt motgift inför den kommande vågen av glittrigt luciafirande och en (förhoppningsvis) snövit julhelg. Ett motgift som tycks funka mot det mesta: På t-banan från Globen är det ovanligt fullt och en stor del av klientelet bär på glossy idol-kassar. Med ett leende tar jag på mig lurarna och försvinner in i en skramlig spellista, lycklig över att jag hamnade på rätt spelning ikväll...
