Bakom experimentella sound och exklusiva spelningar efter solnedgång på privata klubbar i Paris, finner vi genierna bakom Göteborgsbaserade gruppen Ruby Empress. Efter att tidigare spelat under namnet Manganas Garden har killarna format ett mystiskt retro- och discosound och visat sig vara en grupp att inte sluta förvånas av.

Jag fick en helt vanlig onsdag äran att ha en pratstund med sångaren Tom Serner om kommande musik, fans och om att spela in en musikvideo i en helt vanlig källare i ett helt vanligt lägenhetshus, i Göteborg.

‍

Vad har vi att vänta oss av kommande musik nu framöver?

— Det är en samling låtar som vi har jobbat med sedan vi släppte vår första EP "Empressionism". Vi har verkligen tillåtit oss själva att få renodla vårt sound och att göra det vi faktiskt vill göra. Vi har experimenterat mycket, och det är så vi gör, vi har svårt att förhålla oss till befintliga format.

Vi har experimenterat mycket, och det är så vi gör, vi har svårt att förhålla oss till befintliga format.

Ni släppte nyss singeln "Lonesome Cowboy". Vill du berätta lite om den?‍

— Det är en riktig Ruby-låt. Det var längesedan vi gjorde en sådan. "Lonesome Cowboy" har varit med oss sen första EP:n egentligen. Alla som gillade Deluca och Strung Out kommer få det dom vill ha, den är så Ruby som den bara kan bli, på något sätt.

Så efter "Lonesome Cowboy" så är det fram tills juni vi måste vänta för ny musik?‍

— Ja, alltså det beror på, vi är ju helt independent nu. Om folket vill ha mer musik så släpper vi det när vi vill lite efter som. Vi får helt enkelt se hur vi gör med det.

I musikvideon till "See No Evil", står du i en källare och sjunger och spelar gitarr i röda glasögon. Vems källare var det och hur hamnade du där?

— Det är källaren till det lägenhetshuset jag bor i. Det ser för jävligt ut där nere. Det känns helt orört, sådär från sjuttiotalet typ.

‍

‍

Hur fick du idén att gå ner dit då? Jag vill veta allt!

— Alltså Ruby Empress har alltid varit något mystiskt, och vi har alltid varit noga att se till att musiken är det viktigaste, det visuella likaså, men framförallt musiken. Men nu var vi sugna på att leverera något personligt, något med lite mer punk-vibe. Men själva idén kom från en video som jag gillar mycket, till en låt jag gillar mycket, av John Frusciante. Han var min idol när jag var kid, då man lyssnade på Red Hot Chili Peppers och spelade gitarr, typ.

— När man läser om honom så är han så himla mycket mer än bara det bandet. Han är en sån intressant och komplex person, han har gjort en soloplatta som heter "To Record Only Water For Ten Days", det är i princip bara gitarr och trummaskin och mellotronsynthar. Det blir väldigt känslosamt, smutsigt och punkigt. Han har gjort en musikvideo till en av låtarna med en snubbe som heter Vincent Gallo, som är en regissör som jag gillar mycket. Videon är i princip bara John som spelar gitarr. Det är så lo-fi och så jävla coolt, jag ville ju också göra något sånt!

Jag älskar videon, den är ju verkligen one of a kind, bra jobbat!‍

— Fan va fett! Fast jag var väldigt osäker på den, det var först när någon annan sa att den funkar som jag faktiskt blev övertygad att den gjorde det.

Jag var osäker på om det skulle hålla. Vi hade ju aldrig gjort något så lo-fi förr, det var liksom bara tre tagningar och det gick på en halvtimma.

Vad var det du var osäker på?‍

— Jag var osäker på om det skulle hålla. Vi hade ju aldrig gjort något så lo-fi förr, det var liksom bara tre tagningar och det gick på en halvtimma. Sen klipptes det ihop av Jaquelin Lassard.

Men det var inga grannar som kom och störde under inspelningen som undrade vad ni höll på med där inne?

— Nej, jag har faktiskt aldrig pratat med mina grannar. Det är massa unga obskyra människor som bor i mitt hus så jag borde ju ha snackat med dom nån gång, men alla håller sig för sig själv, inklusive jag. Väldigt svenskt.

‍

‍

Ni har ju spelat på Silencio i Paris, David Lynchs exklusiva privatklubb, det är ju ändå något att skryta om. Hur kom det sig? Hur hamnade ni där?

— Vi hade jobbat ganska länge med ett skivbolag i Paris med vårt tidigare band. Så vi hade varit en del där tidigare och spelat, dom älskar ju disco och den typen av musik där. Så vi hade en del kontakter. Men detta var i princip vårat release-gig och vi spelade för en massa coola parisare. Det är ju en privatklubb men vi förstod ju inte det då, vi sprang ju bara in där och gjorde vårt gig. Det gick skitbra. Det blir mycket sånna gig, sådär exklusiva och konstiga, för viktiga människor.

Hur ser planerna ut framöver? Kommer ni spela där igen?‍

— Jag tror att vi är rätt sugna på lite mer "vanliga" spelningar nu.

I Sverige då eller?

Ja, i Sverige och överallt egentligen. Vi är sugna på en nice turné, vi har ju aldrig haft en på riktigt. Det är en dröm man har som musiker, att få turnera, men det är mycket svårare än vad man tror. Det krävs jävligt mycket fans och allt sånt för att det ska gå.

Har ni någon typ av fan-club då, i Sverige eller någon annanstans? Som kallar sig för typ Rubys eller nåt sånt där coolt.

‍— Vi borde starta det... Jag vill ha någon riktig sån där sjuttiotals fan club. Däremot håller vi på med mycket merch just nu, abstrakta ansikten i silver på örhängen och ringar. Vi gör det ihop med en lokal konstnär som heter Gustav Wijk. Finns att beställa på vår hemsida!

‍

‍

Men om vi kollar just i hemstaden Göteborg då, hur ser planerna ut där?‍

— Vi har spelat på Trädgården, Pustervik, Yaki-Da och HPKSM tidigare. Vi har gjort en del gig här men mest smågrejer. Men den 22a maj ska vi spela på Folk, Djungeltrumman Sessions. Så det blir vårt nästa gig och det kommer spelas en hel del nytt material.

Det är den atmosfären vi vill ha liksom. Precis så som det var på Silencio. Man spelar senare, det är mörkt, det är strobe och det är kaos.

Spelningen på Yaki-Da, är det den som ligger ute på youtube?

— Ja, det är den! Det var jävligt kul. Det är nice att spela sent. Det är den atmosfären vi vill ha liksom. Precis så som det var på Silencio. Man spelar senare, det är mörkt, det är strobe och det är kaos.

När man läser om Ruby Empress så läser man oftast om Tom och Axel. Är det bara Tom och Axel?‍

— Så är det verkligen inte. Vi är fler! Vi har alltid varit fyra, på senaste albumet är det jag, Axel och Melker. Melker är geniet bakom våra produktioner, han producerar, spelar in och spelar gitarr. Rubys hemliga producent typ. Vi har alltid spelat tillsammans, sen vi var sjutton typ. Så i åtta år.

Du som är från Göteborg. Har du något göteborgstips för oss vilsna icke-göteborgare?‍

— Ja! Jag har faktiskt tänkt på det här. Gå till Stadsbiblioteket, det är ett tips.

Så att låna en bok på Statsbiblioteket då alltså?‍

— Nej, alltså mer för inspiration. Dom har sjukt mycket fotokonst och musik och allt möjligt. Jag brukar gå dit när jag behöver en idé till någonting. Det är typ det jag kan tipsa om.

‍