Morabeza Tobacco tar oss på en oändlig resa hela vägen från tobaksaffären Morabeza Tobak på Mariatorget (där duon hämtat både artistnamn och cigg), till ett parallellt skimrande universum. Det var först på en svartklubb i Norrköping de två träffades, Vanilla spelade skivor och Gustav älskade det. Och utan någon större tillhörighet till varandra utöver en gemensam musiksmak höll de båda kontakten och skickade låtar till varandra, och plötsligt hade duon musik att dela med sig av.
Morabeza Tobacco´s debutalbum med den passande titeln Morabeza Tobacco släpptes redan i maj och har mest troligt redan spelats en del i x antal discoblinkande rum och ur x antal slitna aux-sladdar och spellistor. Men det är konsten att skapa musik som aldrig låter gammal och inte heller nytt, utan musik som låter bekant och alldeles hemma som gör Morabeza Tobacco relevant och spännande precis hela tiden och precis var som helst.
Albumet är ett välkomnande till en fiktiv värld, ett soundtrack som får varenda biltur att kännas som en lång roadtrip genom blinkande neonskyltar i en annars sovande stad
Albumet är ett välkomnande till en fiktiv värld, ett soundtrack som får varenda biltur att kännas som en lång roadtrip genom blinkande neonskyltar i en annars sovande stad. På albumet hittar vi ”TTYL”, deras debutsingel, som satte ribban högt när den släpptes, singeln fick fort fäste på en alternativ musikscen och har i skrivande stund nästan två miljoner lyssningar. Och visst satt man på nålar och väntade sig något lika bra eller bättre när debutalbumet annonserades, och jag tror inte någon blev besviken.
Det är Gustavs lite obrydda stämma som gör sig extra obrydd till Vanillas rop efter mer som gör hela albumet till en slags dialog mellan de två och lyssnaren. Tillsammans låter de så felfritt bra att man börjar undra om det är på riktigt eller om det bara är en del av den fiktiva värld som de hjälper oss att måla upp från första lyssning.
'Defenders of the glam' och självklart 'TTYL' som riktigt rotar sig in i skallen och blommar likt ett kalejdoskop och känslan av att säga upp sig och leva resten av livet i det där framsätet med rutan nerdragen är så stark
Av ett flertal fantastiska och tilltalande spår är det ”Defenders of the glam” och självklart ”TTYL” som riktigt rotar sig in i skallen och blommar likt ett kalejdoskop och känslan av att säga upp sig och leva resten av livet i det där framsätet med rutan nerdragen är så stark att jag har tagit på den flera gånger. Men även första spåret ”Almost Home” hittar fort sin plats och välkomnar en till resterande spår och det känns verkligen som att vi snart är hemma. Varenda spår får en att känna sig nostalgisk, varenda spår får en att rysa av ett obehagligt välbehag och varenda spår väcker minnen som man inte är säker på att man upplevt eller inte, som att Morabeza Tobacco lyckats lura sinnet att vi redan möts i en annan tid på en annan plats.
Varenda spår väcker minnen som man inte är säker på att man upplevt eller inte
Men så möts man av verkligheten igen när ”Ally McBeal” tonar ut och det kan man likna vid att den där bilen fått bensinstopp. Men det mest fantastiska med albumet är att varenda spår känns som eufori på nytt, det spelar ingen roll hur många gånger man trycker på repeat – den där bilturen känns oändlig, om och om igen.
