Jag står precis under högtalaren, längst fram bredvid scenen på Plan B i Malmö. Fem killar i vardagliga kläder har precis gått ut på scenen och börjat göra sig redo för att börja spela. Helt plötsligt bara slår det till, och sen igen och igen. Det är Squid som börjar sitt set genom några definitiva, stenhård pulser av trummor och synth får slå som en gong genom konsertlokalen. Och sen är vi igång. I en och en halv timme, nästan helt utan pauser spelar bandet igenom sin debutskiva Bright Green Field och det är lika delar förvånande och imponerande.
Förvåningen kommer främst av vilka det är som står framför oss på scenen: fem killar som ser ut som att de snubblat in på scenen när de egentligen skulle till sin replokal på våningen ovanför. Men det är också det som gör dem så imponerande. Med samma självklarhet som om de spelade hemma i någons vardagsrum helt utan publik eller scennerver betar sig Squid igenom sina låtar med en kraft som ibland får mig att känna mig lite pinsam, som om jag inte borde få se det här egentligen. Låt mig utveckla:
Bandet interagerar nästan inte med varann verbalt på scen alls, ingen presenteras med namn och mellansnacken är mer korta “thank you” än snack. Samtidigt är Squid ett band som rör sig som en enda enhet, som att de vet exakt var de har varann. Att de är såpass samspelta utan att på nåt synligt sätt stämma av gentemot varandra inger en känsla av att vi ser något genuint intimt hända på scen, en liten inblick in i en privat gemenskap musiker emellan. En gemenskap som inte nödvändigtvis är lugn bara för att den är intim; snarare är den kaotisk.
Få band har förmågan att balansera på den atomtunna gränsen mellan fullständig oordning och jazzig virtuositet som Squid. När sångaren Ollie Judge i klimaxet av låten Narrator skriker “I play my part” gång på gång på gång över gitarrer, synhar, trummor och bastoner som alla verkar spela helt olika saker faller allt på plats. Squid är ett band där varje person i grunden gör sin egen grej. De spelar sin egen roll på sitt eget sätt men lyckas trots det skapa en sammanhållen helhet som transcenderar värdet av de enskilda delarna på ett helt unikt sätt.
När jag lämnar lokalen förstår jag att något har förändrats på djupet. Precis som att glida in till land med en båt som tagit sig genom en storm glider jag runt på Plan B fullständigt genomblåst av Squids obevekliga framträdande, lika delar tacksam som skrämd. Det är tydligt att den här typen av konserter inte händer ofta, och när de väl händer lämnas man med den där känslan av att stå mitt i stormens öga: fullständigt trygg medan hela världen kaos river runt en.
