“Spunsugar: Vi försöker inte influeras så mycket av andra”

Idag släpper Spunsugar singeln “Happier Happyless” från sitt kommande album “Drive-through Chapel”, en låt som behandlar trånande, lycka och hämnd och som Cordelia Moreau skrev texten till efter att ha sett slasherfilmen Valentine från 2001. Jag passade på att prata med bandet om att bryta sig loss från skumma uppväxter, frikyrkor och småstäder.

Happier Happyless breddar bandets musikaliska spektra och står starkt på en pumpande syntbas, en bas som lika oundvikligt som en mördares genomarbetade plan, arbetar sig in som en kniv i bröstet och som i samspel med Elin Ramstedts hypnotiska sång blir helt ostoppbart bra.

Kl är 13 och i min kalender står det "Spunsugar" som jag stämt möte med över videosamtal. När jag kopplar upp mig ser jag Cordelia Moreau (gitarr), Felix Sjöström (bas) och Elin Ramstedt (sång, gitarr) sitta vid ett bord med tre kaffekoppar, ett tänt ljus och en glasvas med vad jag antar är en gullranka, eller Devil's ivy som den heter på engelska.

Vad har ni gjort senaste tiden?

Elin: Vi har hållit på med mycket grejer till singelsläppet och albumet, vi har inte spelat och repat så mycket. Vi har mest gjort omslag och sånt som inte har jättemycket med musiken att göra, utan mer hur vi vill att saker ska se ut.
Felix: Vi gör allt själv, alltså omslag, video etc. så det har vi hållit på med.

Ni spelade på Plan B i april inför, enligt myndigheternas rekommendation, begränsad publik på 50 personer. Hur var det?

Felix: Det kändes konstigt, eller det kändes mer konstigt innan.
Elin: Det kändes som att alla tänkte “Får vi verkligen vara här?” Det kändes familjärt och fint.
Felix: Vi har spelat på Plan B fler gånger, och vi kände att det är viktigt att det finns kvar. Det var det ganska nytt och svårt att förhålla sig till. Det kändes lite..
Cordelia: … Förbjudet.

**Snart släpper ni Happier Happyless! Vill ni berätta lite om låten, vad innebär "Happier Happyless"?**

Cordelia: Det är ju jag som skrivit texten va... hehe. Det är inte så att det är något självbiografiskt så jag skäms inte så mycket. Hooken handlar om att först bli nöjd när man ger upp på höga ambitioner om att vara lycklig, sådär som man uppfattar att andra är. Sen kanske inte den är så bra kopplad till resten av låten, som är baserad på slasherfilmen Valentine från 2001. Den hamnade verkligen i skymundan, så såg jag den och skrev texten.
Elin: Och inte helt gitarrbaserat, utan vi ville ha syntbas. Den har ganska lite gitarr, en lite annan inriktning än vad vi gjort innan.
Felix: Lite rytmiskt och dansat...
Cordelia: Lite John Carpenter-syntar också...
Felix: Det är nytt för oss!

Hintar soundet lite om resten av de nya låtarna på albumet?

Felix: Det känns som att vi har gått från där vi var på EP:n, och antingen tagit det jättemycket mer och hårdare - eller inte alls. Det är mer syntar och så, men den är ju hårdare på många sätt.
Cordelia: Det är kanske den poppigaste också. Den är dansvänlig ändå, det är inte alla låtar på skivan vill jag säga...

**Vad är planerna efter släppet av Happier Happyless?**

Elin: Fler singlar innan albumet kommer… sen är vi ganska taggade på att spela ny musik också. Vi är ganska trötta på de här låtarna redan... haha. Jag vill göra något nytt.
Felix: Jag tror att vi kan vara rätt mycket så att “det är dags att gå vidare nu...”
Cordelia: Du Elin, har ju redan massa nytt som du har kommit med.
Elin: Ja, det är kul...
Cordelia: Ja, vi är ju väldigt mycket ett replokalsband.
Felix: Ja, verkligen. Det kommer att komma fler singlar efter den här, sen kommer skivan troligen under hösten.

Ni håller på med ert debutalbum, berätta!

Felix: Det är typ klart, vi håller på med de sista mixarna nu. Vi spelade in den i slutet av februari, under en vecka med Joakim Lindberg här i Malmö, som vi även spelade in EP:n med.

Cordelia: Det blir lite gammalt, men mest nytt. Blandat snabbt och långsamt men mest snabbt, då hör man inte när man spelar fel haha.

Det finns ju en artificiell grej med det hela, med församlingar och så där, samtidigt som det finns en så jävla poäng med det där.

Har ni någon tematik på albumet?

Cordelia: Det är lite religiöst, det är mycket Jesus, kyrkan och sånt. Det finns lite bibelreferenser spridda här och där… Det är också för att jag har lite frikyrklig bakgrund, så det smygs upp ibland.
Elin: Men jag tänker att vi kan säga vad albumet heter, det kommer vi ju ändå säga snart?
Felix: Jo, men vi gör det!
Cordelia: Den heter “Drive-through Chapel”, som ett Drive-through McDonald's, fast chapel. Det blir väl mycket sånt när man bearbetar sin barndom. Jag är uppvuxen frireligiöst, det känns som att det har fått mycket plats, plus att det är coolt. Det blev nån kombo av det. Utan att tracka ner eller så, det är inte bara såhär *oouuhhh*
Elin: ...Bara nästan… haha
Cordelia: Nej, men det finns ju en artificiell grej med det hela, med församlingar och så där, samtidigt som det finns en så jävla poäng med det där.

Utveckla! Bearbeta vad?

Cordelia: Hela den här grejen med religion och samlad religion, församlingar som är som en familj typ. Det finns också en slags… man döljer saker för varandra.
Felix: Det finns ett lätt hyckleri där, på nåt sätt.
Cordelia: Det är som en stor familj, men man vågar liksom inte vara öppen med identitet och med vem man är.

Har ni några kopplingar till något frikyrkligt idag?

Cordelia: Nu? Om vi har det?
Felix: Nej haha.

Nu har vi liksom vår lilla grej där vi kan göra vad vi vill

Vill ni bryta er loss från det så att ni kan vara er själva 100%?

Cordelia: Ja, men det finns ju kvar. Man är ju programmerad mycket av det.
Elin: Jag tänker att det handlar mycket om dels kyrkan och att komma från landet typ… vi är ju lantisar. Det finns väl den typen av mentalitet också i småstäder, att man inte kan leva ut helt.

Lever ni ut helt i Spunsugar?

Elin: Ojojoj… Ja, jag vet inte..
Felix: Det blir ju det på något sätt, det är ju nånting som är 100% ens eget - eller vårt. Det är ju inte format av någon annan.
Cordelia: Vi kommer ju från små ställen...
Felix: ...Och rätt skumma uppväxter. Det var liksom en grej när vi började träffas, att vi möttes där. Vi hade småstadsuppväxten och konstiga uppväxter med tokiga föräldrar och… onormalt får man väl ändå säga?
Cordelia: Inte så normiga förhållanden.
Felix: Och nu har vi liksom vår lilla grej där vi kan göra vad vi vill.
Cordelia: Det är rätt gött när man är i Malmö, man känner att det är många som är från Stockholm, Göteborg osv… man kan pusta ut lite tillsammans.

Så då skiter ni i normer i Spunsugar och hur man borde vara?

Felix: Ja, musikaliskt i alla fall. Vi är inte politiska överhuvudtaget, vi försöker inte vara det.
Cordelia: Vi försöker inte influeras så mycket av andra, eller vad som är gött just nu. Vi gör bara det som vi tycker är snyggt, eller låter snyggt. Vi har inte så mycket mer ambition bakom det - än att det här gillar vi verkligen, genuint.
Felix: Som dina texter typ till exempel, Cordelia. Det är ju mycket mer sånt än som du säger; självupplevt och att berätta en historia om det.
Cordelia: Ibland, men inte så mycket djupare än att; om man är kär, som vem som helst. Det är ju popmusik, man försöker liksom inte förändra världen eller ha någon politisk agenda eller så.
Elin: Det känns viktigt för oss att inte vara ett politiskt band.
Felix: Inte för att det är något fel med det.
Cordelia: Men verklighetsflykt också...
Felix: Precis… det är kul att göra rock.

Samma dag som Spunsugar släpper singeln “Happier Happyless”, släpper de även en egenproducerad video.

Felix: Vi ställde upp en kamera bara...
Cordelia: I ett förråd här, vi gick igenom en massa dörrar och tänkte “ja men här blir bra”.
Felix: Det är lätt att göra det själv...
Elin: Om man inte vill att det ska se proffsigt ut...
Felix: Det har varit kul att få hålla på med allt, det känns som vi har blivit mer självsäkra. Vi gjorde ju allt själva innan också i princip, vi fick hjälp med videon och filma och sådär men klippa och göra omslag och sådär har vi blivit med självsäkra på.
Cordelia: Vi bråkade ju mer om detaljer innan.

Vad är det som har gjort er mer självsäkra?

Elin: Bekräftelse...
Cordelia: Hybris!
Elin: Vi har hållit på att spela mer. Och ändå bekräftelse att folk tycker det är bra typ.
Felix: Och fått bra feedback. Så har vi ju gjort allt en gång, fast nu gör vi det igen, fast bättre.
Elin: Att man fattar mer om hur det fungerar, att man inte har haft en aning om det.
Felix: Vi har varit noobs verkligen.
Cordelia: Nej, men också grejen att vi släpper mer på saker, att man behöver inte pilla på varenda liten detalj, man får lita på varandra. Alla kan inte vara med om varenda litet beslut hela tiden.

Hur går det till när ni gör musik ihop?

Elin: Det brukar väl vara typ såhär, jag eller Cordelia skriver en grund, en ackordföljd, trummor eller sångmelodi. Sen när vi ses så testar vi att spela det och testar oss fram, så brukar vi skriva klart det ihop. Men att någon av oss två brukar ha en grund.
Felix: Ja men en skiss, ett skelett.
Cordelia: Så blir det något helt annat i slutet… Det är ju väldigt sällan att vi jammar fram en låt. Det gör vi aldrig, att vi står i replokalen helt tomhänta typ.

Vem gör era omslag?

Alla: Det är vi!

Och omslaget med tänderna?

Cordelia: Ah, den målade? Det är vår kompis Ylva Oknelid som är jätteduktig illustratör. Den är skitsnygg.

Elin: Vi har ju använt oss av duktiga vänner också…
Felix: Ja, precis.
Cordelia: Vi ska inte ta all cred… Men typ den där med bara en mun, det är ju min mun. Den tog jag på toaletten och “jag tänker typ nåt sånt här” och tog ett blixtfoto på min egen mun.

Vad är grejen med munnar och Spunsugar?

Cordelia: Vi hade ju en mun, typ som en koncept-EP. Den handlade mycket om munnen och språk typ. Jag läste en kurs i lingvistik när jag skrev texten till “Native Tongue”.
Felix: Det är ju så att, ibland fastnar man, det är som religiösa objekt, man bara fastnar för nånting.
Cordelia: Det är inte som ett konceptalbum på det sättet.
Felix: Vi har inte diskuterat det så mycket med tänder... Eller?...Det är mer att…
Cordelia: ...Det blev coolt typ.
Felix: Är det inte så att mycket grundar sig på att det blev tufft?
Elin: *skrattar*
Cordelia: Jo, det ser ball ut.