En fredagsmorgon, precis en vecka innan släppet av "Uddevalla Dreamer (del 1)" ringer jag upp Thomas Stenström som svarar mitt i skrivandet av en ny låt. Vi pratade om hans kommande EP, drömmar, livets jävligheter och att våga göra något som känns omöjligt.
Jag läste i en annan intervju att du känner en pånyttfödelse med musiken. Vill du berätta lite om det?
— Jag har hållit på väldigt länge nu, och det tar lång tid innan man lär sig hur man själv funkar, eller i alla fall jag. Jag har testat sjukt många olika sätt att göra skivor på och nu har jag kommit fram till att jag måste göra jättemycket själv. Det har jag gjort den här gången och jag känner mig väldigt fri bara.
I början var jag fett lack, och sen var jag jätteledsen och sen var jag ännu mer arg. Nu har jag typ gett upp och är uppgiven inför livets jävligheter.
Varför gjorde du inte musiken själv tidigare?
— Det handlar nog om kunskap och att man inte är så ängslig längre. Mina tidigare skivor är som en lång terapisession där man har gått igenom alla dom stegen. I början var jag fett lack, och sen var jag jätteledsen, och sen var jag ännu mer arg. Nu har jag typ gett upp och är uppgiven inför livets jävligheter. Det är en jävligt bra utgångspunkt när man ska vara kreativ och skriva musik, att man tänker att allting skiter sig ändå för alla nångång.
Så fort jag har gjort en bra konsert, eller när det går bra med musiken så går det dåligt med att vara människa och tvärtom.
Minns du någon tydlig punkt där du tänkte "Äh, fuck it, nu ska jag inte vara ängslig längre"?
— Det är nog samlad livserfarenhet, att så fort det händer nånting bra, så händer det något pissigt. Så fort jag har gjort en bra konsert, eller att det går bra med musiken så går det dåligt med att vara människa och tvärtom. Det är något man inte kan styra över.
Söker du efter balans?
— Jag har väl sökt balans innan, nu skiter jag fullständigt i det. Nu får det vara total misär om det är det eller eufori om det är det.
Du nämnde att om du har en bra spelning, så kommer det att skita sig med något annat. Oroar du dig för att göra bra saker?
— Nej. Jag har kanske gjort det innan, men nu skiter jag i det. Jag har helt kapitulerat inför det och bara accepterat att "jaha, nu hände det då, jaja, fan jaja visst". Det kanske låter sådär, men det är ingen bitter känsla, utan det är bara acceptans, och utav det rinner det ut musik.
Har du något tips till andra som gör kreativa saker för att släppa den ängsligheten?
— Det handlar om att säga "ja" hela tiden, till allting. Säger man "ja" till allting när man ska vara kreativ så blir det ju nånting, och det är det allt handlar om. Sen har jag varit dålig på att sätta upp gränser själv. Jag ser ju inte det här som ett jobb, utan det är bara något som pågår. Det är väl väldigt dåligt att säga "ja" till alla situationer i livet, men det får ju kosta lite att göra musik. Att våga säga "ja" och inte vara rädd.
Ta bort bankappen och sånt och samla på lite brev från Kronofogden. Man ska inte oroa sig för sådana världsliga ting utan man måste gå in med hull och hår.
— Man måste ge järnet och inte vara så rädd. Ta bort bankappen och sånt och samla på lite brev från Kronofogden. Man ska inte oroa sig för sådana världsliga ting utan man måste gå in med hull och hår. Jag var såpass dum när jag var tjugo att jag sket i livskvalitet, och det har gjort att jag har kunnat kötta på och lösa det längs vägen. Man får vara lite dum i huvudet.
Det låter sunt. Vad tror du om framtiden, om vi tänker på de här tre faserna du berättade om tidigare, vad blir nästa fas?
— Man börjar säkert om. Det är väl det som är det värsta va? Man blir ledsen och sånt igen och så blir man arg. Det går i en slags cirkel. Det enda jag vet är att jag alltid har känt att jag har gjort det här på lån, och gör det fortfarande. Min publik bevisar ju för mig att det börjar blir svårt att upprätthålla tanken att "nu gör jag detta så länge jag får" när vi spelar nu så är det mer folk än någonsin. Jag har på något sätt kanske, kanske, kanske, närmat mig den där pojkdrömmen att jag faktiskt gör den här grejen, och får fortsätta med det om jag vill.
Är man intresserad av att veta vad jag är för en filur, så ska man kolla när vi spelar live
Du nämnde i en annan intervju att du har som manifestation att turnera runt i varenda liten ort och småstad.
— Först och främst så är livemusiken benen och motorn i hela grejen och är man intresserad av att veta vad jag är för en filur, så ska man kolla när vi spelar live, det är ju det jag har gjort sen jag var 16 bast.
Kommer du ihåg när du spelade din första egna låt live?
— Det gör jag inte riktigt, men det var väldigt sent. Jag har alltid skrivit låtar och det har alltid varit för mitt eget måendes skull, men jag smög väl in någon låt i någon cover. Jag var säkert tjugo, någonstans på någon krog, säkert i Strömstad, där vi spelade mycket.
— Det här med småstadsturnerande. När jag var liten så kom det ingen till Uddevalla. Nicko McBrain, trummisen i Iron Maiden, kom en gång och hade signering på musikaffären i Uddevalla, det var det sjukaste som hade hänt. Jag gick fem varv runt och fick autografer. Det var så sjukt surrealistiskt att han var där. Jag var ett riktigt metal head när jag var liten och lyssnade på Maiden och massa sånt, men han kom dit och det var väl för att han fick pengar för det eller nåt sånt. Jag vet inte, han har ju inte sagt typ "I want to go to Uddevalla".
Det räcker att det är tre pers och en hund, så kommer vi och spelar, det är lika fett.
— Nu när jag har fått makten att bestämma vart vi ska spela säger jag bara "boka allt!". Det räcker att det är tre pers och en hund, så kommer vi och spelar, det är lika fett. Det är en kombo av att jag älskar att spela och att småstäderna också behöver livemusik, jag tycker det är jävligt viktigt.
Med tanke på titeln på din nya EP, "Uddevalla Dreamer". Var du en drömmare när du var liten eller vart kommer titeln ifrån?
— Vart är du ifrån?
— Halmstad.
— Det hade lika gärna kunna stå Halmstad Dreamer. Den titeln betyder egentligen att pretentioner är något man har och att våga tänka att man vill göra något som känns omöjligt för en. Det finns ingen som kan avfärda det, eller spotta på någons drömmar. Den här titeln ser jag som en påminnelse, i mitt fall då, att jag drömde ju faktiskt om att få spela på Pustervik och Gröna Lund. Man får påminna sig ibland om vad man faktiskt drömde om.
Hade jag sagt detta till Thomas 16 år, som spelade på Pråmen i Strömstad för 500 spänn i fyra timmar, för att sen bli sjukt full och spela nästa dag igen, då hade jag spruckit.
— Hade jag sagt detta till Thomas 16 år, som spelade på Pråmen i Strömstad för 500 spänn i fyra timmar, för att sen bli sjukt full och spela nästa dag igen, då hade jag spruckit. Jag vet inte vad jag hade gjort, men det hade ju gått åt helvete där och då. Nångång har man väl tänkt att man vill någonting och det har känts omöjligt, och det är liksom det som jag vill våga ställa mig upp och säga.
Du har arbetat med nya producenter nu?
— Jag har för första gången producerat mina demos mycket mer än vad jag har gjort innan, sen har jag hört av mig till folk som jag beundrar väldigt mycket som Mats Norman som gjort Erik Lundin och Lilla Sällskapet. Charlie Bernardo som gjorde Stors förra skiva, som är ett jävla mästerverk samt en gammal kompis, Victor Rådström som har gjort Miriam Bryants alla grejer. Plötsligt är det 300% mer människor än vad det har varit.
Precis innan vårt samtal satt du och skrev på en låt. Är det något för nästa EP?
— Jag vet inte riktigt faktiskt, det kanske kvalar in. Jag gjorde en ny låt igår som gick väldigt fort att göra. Det är som ett slutspel nu, så låtarna håller på att slåss med varandra om vilka som får självdö en långsam död på en hårddisk och vilka som ska få ut och leva.
Vi har bestämt att vi aldrig får ses som om det är nån jävla kontorsgrej, utan bara om det är "vibbigt", och ifall nån känner "Fan, jag är inte riktigt där idag", då skiter vi i det.
Hur ser din process ut när du skriver låtar?
— Innan skrev jag mycket själv, men nu skriver jag ofta med kompisar. Jag skriver ibland med en kille som heter Isak Friberg, vi är samma person och tänker samma tankar. Vi ses om vi mår bra. Vi har bestämt att vi aldrig får ses som om det är nån jävla kontorsgrej, utan bara om det är "vibbigt", och ifall nån känner "Fan, jag är inte riktigt där idag", då skiter vi i det. När vi ses skriver vi en låt på en timme eller två. Efter det sitter jag i ett och ett halvt år och byter ut texter, melodier och former. Det är en väldigt kort process att skriva det, och sen en jävligt lång process att sitta och pussla.
— Jag tycker inte att det är så kul att skriva musik, eller det är kul, men det är jättesvårt för att man måste vara så koncentrerad. Det är både en fysisk och en psykisk utmaning, så det är sjukt viktigt att man skriver från hjärtat. Jag tycker det roligaste är att pussla ihop allting. Mycket av jobbet är alla jävla timmar man sitter där och ändrar på allting, och det är jag helt såld på. Det är som ett knark.
Det är så konstigt med musik, för jag är liksom helt uppe i att göra min andra EP och färdigställa massor av låtar inför hösten, och nu släpps den här
Hur ska du fira släppet av "Uddevalla Dreamer (del 1)"?
— Det blir väl i samband med Gröna Lund. Det blir någon slags fest i Stockholm, en hel dag och en hel natt. Det är så konstigt med musik, för jag är liksom helt uppe i att göra min andra EP och färdigställa massor av låtar inför hösten, och nu släpps den här. Det är jävligt flummigt i huvudet, men det kommer nog att komma i kapp mig när det väl kommer.
Tack för ett fint samtal, Thomas! Vad händer nu?
— Det är soligt nu, så kanske ska träna för en gångs skull. Göra en armhävning, en situp, gå ner och köpa snus, sen träffa en polare och ta en tidig starkölslunch. Det är väl det.
