I en tropisk värme satt några ner och några stod, några grät och några skrattade. När Göteborgs eminenta drottning skuttar in på scen hand i hand med Olivia Ljungquist bryter ett lyckorus ut i publiken och folk tycks för en stund glömma bort den slående värmen som frenetiskt försökts mildras med solfjädrar och öl i halvfyllda plastglas. Jag pratar såklart om Sarah Klang. Hon i blommig långklänning och rosa solglasögon och Olivia i en vacker blå, på scenen möts de av hemstadens eufori.
Vad som sker utanför Trädgårdsföreningens grindar är från och med stunden då bandet börjar spela helt oväsentligt
Även scenen är klädd i Klang-stil, på mikrofonstativen vajar tyger i rosa toner och bandet är klätt i helt vitt. Det hela känns så vackert och orört, som om stora scenen på Gården förvandlats till en hemlig bohemisk oas under trädkronorna, en högtidlig stund i ett paradis, och vad som sker utanför Trädgårdsföreningens grindar är från och med stunden då bandet börjar spela helt oväsentligt. Och så förblir det. Stämningen är på topp trots en utspridd publik – vissa sitter och trycker i skuggan, andra i kön till någon bajamaja, andra på bänkar på ölområdet, och det står en tapper skara precis nedanför scenen.
Bland svidande solbrännor från gårdagen, solglasögon och nedtrampade ölflaskor växer ett efterlängtat lugn
Men det gör inget – Sarah Klang skonar ingen. Bland svidande solbrännor från gårdagen, solglasögon och nedtrampade ölflaskor växer ett efterlängtat lugn efter de tidigare spelningarna dagen bjudit på som varit motsatsen till den tillbakalutade stämning som nu härjar.
Varenda ton är hjärtskärande och når ut från stora scenen ut över Götaälvbron och längre än så
Det vitklädda bandet börjar med ”Blue Bird” och Sarah sjunger ut över hela Göteborg. Varenda ton är hjärtskärande och når ut från stora scenen ut över Götaälvbron och längre än så, ut till varenda göteborgare, och till oss som önskar att vi var det. Jag slår vad att publikens gåshud syntes från rymden, åtminstone min, och Sarahs vibrato fick säkerligen solen att rysa och nypa sig själv i armen.
Jag slår vad att publikens gåshud syntes från rymden, åtminstone min, och Sarahs vibrato fick säkerligen solen att rysa och nypa sig själv i armen.
Låtlistan är en härlig blandning med bland annat ”Left Me On Fire”, ”Strangers”, ”Mind”, ”Endless Sadness” och nya ”New Day Coming”, Sarahs första ”happy”-sång som hon själv valt att kalla den. I takt med att varma vindpustar går igång verkar publiken förhäxade, ett långsamt och synkroniserat gung uppstår och någonstans sjunger någon med försiktigt. Många tycks ha kommit just för Sarah och det märks – blommiga klänningar och solfjädrar som innan konserten inte synts till. Sarah blir torsdagens första publikdragare, och hon känns som skapt för det.
Och det är först när ”Wildfire”, som Sarah säger handlar om att vara ihop med tråkiga personer för länge, går igång som ett stort moln tar över himlen och publiken kollar oroat men ändå hoppfullt upp mot skyn i tron om att möta kvällens första förutspådda regndroppar. Men tonerna från stora scenen trycker bort allt i sin väg och det förblir en solig sommarkväll.
Fortfarande dansar de rosa tygerna i de få vindarna, publiken rusar inte därifrån utan vissa väljer att stanna kvar
Och när Sarah avslutar spelningen känns det tomt. Hon skuttar bort bakom scenen precis som hon skuttade in och plötsligt står scenen tom. Men fortfarande dansar de rosa tygerna i de få vindarna, publiken rusar inte därifrån utan vissa väljer att stanna kvar. Vissa sätter sig på medhavda tröjor för att undvika gräsfläckar och festivalstämningen är nu igång på riktigt. Jag skymtar gömda fickpluntor som får möta solens strålar.
Tygerna dansar och trädkronorna lika så, och man kan nästan höra spårvagnarna utanför Trädgårdsföreningen, som om de också pratar högt om drottningen av Göteborg. Och i någons tygpåse ligger en omskakad solfjäder som också vittnar om förälskelsen till Sarah Klang som varenda Gården-besökare drabbades av den där perfekta torsdagen i juni.
