Göteborgaren Petter Seander har varit aktiv i flera olika konstellationer. Släppt två soloalbum och varit basist åt Kristian Anttila i femton år. Nu är han aktuell med albumet "Bleach" som släpps den 25 april, hans första egna fullängdare på åtta år. Jag träffade Petter på Nytorget för att prata om albumet, hans musik och rädslan för att bli klar med en låt.
— Det var längesen jag gjorde ett eget album. Det var åtta år sedan sist och har under den tiden bara jobbat med med andras musik, och tröttnade på att göra egen musik. Man tänker på ett annat sätt när man jobbar med det, än när man bara gör det. Jag tappade allt sug för att göra musik, vilket är lite konstigt. Sakta men säkert kom det tillbaka förra året, då jag insåg att jag och mitt jobb inte är samma sak.
Jag tappade allt sug för att göra musik, vilket är lite konstigt. Sakta men säkert kom det tillbaka förra året.
Har du något tydligt minne när vändningen kom?
— Min kollega, Emil Sinkkonen, behövde extrapengar och skulle sälja sin elgitarr på Blocket och så tänkte jag "Ah, vadfan, jag köper den istället". Så jag köpte en Telecaster av honom, en riktigt sunkig sådan, som han inte hade bytt strängar på sen 2001.
Jag tog hem gitarren och började spela, och det var första gången, på kanske fem år, som jag spelade elgitarr och kände att "Fan, det är kul att spela igen". Det var strax därefter jag började skriva på "Bleach".
— Jag kom tillbaka till den typen av skrivande som jag gillar. Jag får en idé eller känsla och så skriver jag klart allting direkt, sen ändrar jag aldrig. Så är jag i livet över lag.
All bra konst för mig är den som görs jättesnabbt. Det håller ju inte alla artister med om, men de artister jag verkligen gillar är de som inte har så mycket tålamod. När det inte är så jävla genomtänkt, och att det blir som det blir. Jag vill arbeta snabbt, och så länge det är kul, för att efteråt se ifall det blev bra eller inte.
Det handlar om att fånga en specifik känsla man har med låten, och det görs bäst om man inte tröttnar på det.
— När vi spelade in skivan så var det på samma sätt. Vi gick in i studion och hade två dagar för att spela in tre låtar. Vi repade en halv dag, sen spelade vi in grunderna live och gjorde några pålägg. Det handlar om att fånga en specifik känsla man har med låten, och det görs bäst om man inte tröttnar på det.
Är det någon skillnad på ditt låtskriveri idag jämfört med för åtta år sen?
— Jättestor skillnad. Innan tänkte jag mer på att det skulle passa in i en helhetstanke och att det skulle följa en formula att "såhär skriver man, så här gör man". Nu var det mycket mer flummigt och jag bestämde mig redan från början att inte göra något som ”ligger i tiden” eller att försöka jaga något jag inte har.
Det är skillnad när man blir äldre också, man har inte lika allvarlig syn på sig själv. Det viktigaste för mig är att göra en skiva som jag tycker mycket om, och om den blir väl mottagen eller framstår som sammanhållen är inte lika noga
Vart spelade du in skivan?
— Jag spelade in skivan på One Touch Edit i Täby, hos två vänner jag lärde känna när jag spelade in min första skiva. Det är väldigt analogt och mycket prylar, vilket jag gillar.
Har du någon favoritlåt på skivan?
— Ja, spår 4, ”Wind Blow, Wind Blow”. Den innehåller väldigt mycket text, vilket är lite annorlunda för mig. En sån låt som skrevs med text först och en annan harmonik än det jag brukar använda. Det var den första låten jag skrev till skivan och den första som släpptes från albumet. Det var så mycket i den låten som var nytt för mig och den blev signifikant för hela grejen.
— Jag finner mycket inspiration från Östeuropa, även om det kanske inte direkt hörs på skivan, där tradition är viktigt, textbaserat och mycket sorg. Det är sån musik jag gillar. Musik ska vara sorgsen. Den kan gärna låta glad men sorg måste utryckas i musiken.
Jag är ju inte nån speciellt sorgsen person, men när det kommer till musik så måste det hända saker i livet som gör att man behöver utrycka nånting. Denna skivan är textmässigt väldigt sorgsen och handlar om det klassiska, ett break up, men också att bli äldre och känslan av att vara fast i livets ekorrhjul. Jag har det ju jättebra, men känslan "att det är för sent" kan dyka upp ibland. Såhär i efterhand, när skivan är klar, så var det ju inte försent. Nu är jag på en bra plats igen. Det är det som är livet, man är ju aldrig i fas.
Många av mina låtar, speciellt på den här skivan, framstår som ganska glada om man inte lyssnar på texten.
— Många av mina låtar, speciellt på den här skivan, framstår som ganska glada om man inte lyssnar på texten. Det är många jag känner som aldrig lyssnar på texterna, så tror att många kan uppfatta den som glad.
Hur finner du inspiration för ditt låtskrivande?
— Jag letar efter ord och har långa listor i telefonen med titlar. Det är det som triggar igång. När jag väl har fått ordet är det lättare att koppla det till en historia jag har, istället för att börja med att skriva historien.
Enda gången när det inte dyker upp en enda smart grej, är när jag dricker alkohol. Det finns ju många som gillar att skapa på alkohol men för mig kommer det inte en enda bra idé. Det har varit en mycket klar process för mig, vilket har varit viktigt.
Vad händer nu?
— Jag spelar på Scalateatern den 3 maj, det ska bli grymt kul. Jag är inte i den fasen att jag kommer att åka runt och spela överallt, nu känner jag mer att jag har kommit igång med att skriva igen.
Jag tror att jag var den som la ner ganska länge, men sen insåg jag att livet kan vara jävligt långt och att det finns många värden i att göra musik för mig själv.
— Skivan är också en början på något större för mig själv. Om man tänker en musikkarriär, så är musikbranschen så enkel i sin struktur. Man börja släppa låtar, det går bättre och bättre eller så lägger du ner och försvinner. Det är dom två delarna som finns.
Jag tror att jag var den som la ner ganska länge, men sen insåg jag att livet kan vara jävligt långt och att det finns många värden i att göra musik för mig själv.
Lyssna på "Bleach" nedan.
