Jelly Crystal är en artist med gudabenådad röst, tidlöst uttryck och sällsynt naturligt groove. Nu släpper han sitt första fullängdsalbum “Freak Show”. SAVANT fick en pratstund om otålighet, alla samarbeten och hur han själv ser på sin musik.
Filip Johnson sitter verkligen inte still. Samarbeten tycks vara en självklar kreativ motor, eller kanske till och med livsstil? Han spelar i Vacation Forever och samarbetar med en rad olika artister i den svenska musikeliten t ex Esther, ShitKid, Mr. Tophat, Kamohelo (Off The Meds) och Stella Explorer (Year0001) för att nämna några.
Det blåser plågsamt kallt när jag duckar in i vackra biopalatset Capitol vid St Eriksplan tillsammans med Filip. Det är en verkligen en tidsresa att kliva in här, som så ofta med teatrar.
-Jag älskar gamla teatermiljöer, säger Filip. Man tänker, får vi verkligen gå in här… vågar man verkligen andas här? *skratt*
Filip är lång, kommer från Kungsbacka (göteborgsdialekt) och har någon slags blond Zappa-framtoning som ibland även tittar fram i musiken. Han är öppen, ödmjuk och behagligt livlig person. Efter fem minuter skulle jag lätt låna ut min favvogitarr, plånbok och lägenhet om han bad om det.
Capitol bjuder oss på te och kaffe och vi tinar sakta upp i biostolarna.
- Brrr… Jag brukar sova i mjukiskläder hela vintern - jag är så jävla frusen om fötterna, säger Filip.
Tidlösheten i uttrycket imponerar, som om David Lynch rivit upp ett ekande hål till ett progressivt 50-60-tal i ett parallellt universum.
Om Filip är frusen av sig så är hans musik desto varmare. Inför intervjun har jag klampat runt i ett höstruskigt Stockholm med “Freak Show” som en värmeinjektion i öronen. Ena sekunden låter det Bowie, sen souligt Isaac Hayes med inslag av Steely Dan. Fast ändå 2021. Tidlösheten i uttrycket imponerar, som om David Lynch rivit upp ett ekande hål till ett progressivt 50-60-tal i ett parallellt universum. Botten är ett basdrivet groove och FIlips röst är laserstrålen, lika magisk i falsett som i basregistret. Det är något med produktionen också, ett genomgående organiskt lyft av låtarna, vilket verkligen inte alltid är fallet. (Jag blir genast nyfiken på producent Jarkko Heiniö).
- Fan vilken bra platta det är!, säger jag till Filip.
- Åh tack! Ja nu äntligen ska den ut, nu ska den förlösas.
- Känner du själv så: wow va bra den är?
- Nej, nej...nej! *paus* Det gör jag verkligen inte. Jag var ytterst tveksam till den. *skratt*. Men det följer dom tre stadier jag alltid hamnar i med min musik. Först jag är skitnöjd och i extas när det är klart. Sen börjar jag tveka, ...och sen tycker jag om den igen… och sen tycker jag inte om den överhuvudtaget. *skratt* Men då brukar jag påminna mig själv att jag gått igenom alla dom stadierna och att jag tyckte om den från början.
Vi pratar om vad som egentligen är “bra” i musiksammanhang. Och att man nog är blind själv för det som är bra med ens egna grejer.
- Ja usch, det är som att försöka bedöma samma person om och om igen på något sätt... det blir bara plågsamt, säger Filip.
- Kanske man måste pausa och nollställa, låsa in låtarna i garderoben och bedöma dom ett år senare helt enkelt.
- Precis! Jag kom just från Carli’s studio och då spelade han upp en låt som han haft jättelänge, som fått ligga och gro sen 2016. Jag tyckte, varför är inte den där släppt? Men den har just behövt marinera i garderoben några år.
- Gör du själv så? Sparar på låtar?
- Oj nej! Jag har haft så himla dåligt tålamod tidigare. Jag liksom släpper och gör en massa EPs direkt. Men nu med “Freak Show” så höll jag mig faktiskt.
- Bra jobbat!
- *skratt* Ja jag är faktiskt imponerad av mig själv: Nu tar du dom här 10 låtarna och håller på dom! Men jag har längtat till releasen, jag är liksom långt inne i nya projekt redan.
Nu har jag låtit likadant i 4 låtar nu måste jag hitta på något nytt!
- “Freak Show” känns som en väldigt personlig platta. Hur avspeglas du som person i musiken?
- Åh ja precis som jag är den både släpig och spretig! *skratt*. Jag gillar verkligen att gå in i olika karaktärer och röstlägen. Jag blir lätt uttråkad, det kanske är därför. Nu har jag låtit likadant i 4 låtar nu måste jag hitta på något nytt!
- Fast skivan känns inte spretig alls. För en utomstående.
- Nej okej... det är många som säger så. Det kanske mer har varit en spretig process.
Låtarna på “Freak Show” är verkligen egna karaktärer. Arrangemangen är dock klassiskt raka och enkla, medan ljudbild och melodier är subtilt udda. Många olika uttryck samsas i låtarna, dock organiskt utan att vara poseigt. Och med mycket utrymme för Filips röst. Pressmeddelandet talar om “drömsk glam-pop” men det är svårt att genre-bestämma det här.
Mina favoriter växlar. Ena dan är det den fina duon med Esther i det melodiska, närmast cineastiska titelspåret “Freak Show”, eller soul-doftande singeln “Never Met a Cloud That I Didn’t Like”. Fast nästa dag är det de mer galna låtarna som gäller, t ex Zappa/Prince-råa “Sweet Lime”, eller nu senast, “Bloody Mary”, ett vackert Roy Orbison-doftande epos i duett med Stella Explorer. Filips egen favoritlåt just nu är “I don’t like Dancing”: “...för den är jag minst trött på, säger han. Den är så enkel också.”
Det är ju så himla kul att samarbeta har jag upptäckt. Det är nästan det roligaste.
- Du bjuder ju ofta in folk att bidra i dina låtar, och du hoppar också in och samarbetar ganska hejvilt med andra. Är det därifrån inspirationen till dina låtar kommer?
- Det är ju så himla kul att samarbeta har jag upptäckt. Det är nästan det roligaste. Och det färgar ju absolut av sig i min musik! Mer än sånt jag lyssnar på säkert.
Filip berättar att han visserligen skriver låtar hemma, men att han annars hänger mycket med kompisar som har studio. Det blir därför mycket studiotid.
- Jag är lyckligt lottad så! Och hos andra har jag tentaklerna ute och får med mig väldigt mycket inspiration. Man är konstant inspirerad och peppad, på nya ställen hittar man en ny sort energi. Jag älskar att göra många olika saker!
Sen om vi snackar gitarr - där har det inte hänt någonting sen jag var 15! ...utvecklingen har varit ett plant streck sen dess *skratt*
Det verkar gälla även instrument, och jag frågar om att han även verkar spela de flesta instrumenten själv på skivan.
- Jo, ja det gör jag... men inte trummor, där är jag lost! Trummor spelar Jesper Hättander.
- Bas är annars mitt huvudinstrument. Absolut. Sen om vi snackar gitarr - där har det inte hänt någonting sen jag var 15 (Filip visar med handen:) ...utvecklingen har varit ett plant streck sen dess *skratt*! Den här skivan har förresten knappt någon gitarr alls. Det var våran grej - vi ska inte ha nån gitarr!
- Piano är jag basic på men jag gillar ju verkligen att skriva på keys. Jag får sitta och finurla ett bra tag, jag har ju igen teori. Men det funkar.
Efter gymnasiet gjorde Filip en klassisk bandflytt från Kungsbacka till Stockholm med sitt dåvarande band. De bodde ihoptryckta i en liten Hornstullslägenhet, sen en villa i Segeltorp (“ett dj-a ruckel med svartmögel och låtsas-pool”) och sen hamnade dom i Sollentuna.
- Vi repade och spelade in jättemycket och la massor av tid på att hitta ett coolt bandnamn. Vi kom tillslut på “Ice cold” och släppte 1 låt. Och sen la vi ner! *skratt*. Men det har gett mig så mycket de där 5 åren vi körde. Jag är sjukt tacksam för det, annars hade det nog inte blivit någon Jelly Crystal, säger Filip.
- Och nu är cirkeln sluten för jag och Simon från det bandet ((Simon Hessman/Simon on the Moon, reds anm) har börjat skriva ihop igen. Men nu skriver vi till andra. Det var inte meningen att vi ska skriva till oss själva. Det var det som var felet!
Det är nästan svårt att få intervjun att stanna i “Freak Show”. Filip verkar väldigt inne i sina nya projekt. Nästa Jelly Crystal-album är redan påbörjat med Robin Evergård.
- Jag är väldigt pepp på det! Låtarna blir lite mer i “Someone's Dog”-andan, hintar Filip.
Men tydligen finns ytterligare Jelly Crystal-låtar som vill ut. Förutom diverse samarbeten då.
- Det kanske kommer nån liten EP efter “Freak Show” också. Innan nästa album. Det finns en massa låtar. Jag måste nog bara samla mig.
“Freak Show” släpps via Smuggler Music/ PIAS den 24 september.
