Vi är ganska många som tagit oss ut till kvartersscenen i Hägersten med uppskruvade förväntningar över kombon VERO och No Vacation (US). Stämningen av vänlig fritidsgård på Melodybox försätter mig snabbt i trivselläge – det här är onekligen ett av de mysigare ställena att hänga på när man väntar in ett gig.
Den karismatiska sångerskan Julia Boman (tänk Karen O.) greppar stadigt mikrofonstativet och sen är det kört, jag och publiken är fastlåsta i VEROs grepp.
Sen drar det igång. Trion VERO kliver upp scenen som om de ägde den, och är självklara från första till sista sekund. Jag tappar faktiskt hakan lite. Den karismatiska sångerskan Julia Boman (tänk Karen O.) greppar stadigt mikrofonstativet och sen är det kört, jag och publiken är fastlåsta i VEROs grepp. Soundet på debut-EP:n "Saxophones and Danger Zones" har beskrivits som både ”mörk, dekadent postpunk” och ”bombastiskt 80-tal” och oavsett etikett har låtarna en het närvaro.
Trion VERO kliver upp scenen som om de ägde den, och är självklara från första till sista sekund.
Gitarristen och basisten (Amanda Eddestål och Clara Gyökeres) byter instrument med varandra mellan låtarna, till synes utan att anletsdragen förändras en millimeter. Som om det inte räckte med de vassa låtarna och tunga leveransen så är VERO dessutom stilmässigt supercoola. Ser fram emot att stå många gånger och dansa framför scen till detta vassa band framöver!
Hur ska man kunna slå det här undrar man, samtidigt som lokalen fylls på ytterligare i väntan på No Vacation – dröm-indie-popbandet som snabbt gått från låtskrivande hemma i sovrummet i Kalifornien till kultstatus i indie-communitiet. Bandet har just flyttat till New York efter släppet av EP:n ”Intermission” och är nu ute på sin allra första europaturné. Melodybox är första anhalten på turnén. Det finns en intimitet i deras gitarr- och reverbmättade musik som någon beskrev som ”att få ett brev från sin bästa vän” och den känslan är påtaglig under hela spelningen.
Det finns en intimitet i deras gitarr- och reverbmättade musik som någon beskrev som ”att få ett brev från sin bästa vän” och den känslan är påtaglig under hela spelningen.
No Vacations låtar är svåra att värja sig emot på skiva, då texterna och den sammetslena sången från Sabrina Mai gifter ihop sig med subtila bas- och gitarrhookar. (Lite oväntat kommer jag att tänka på betydligt mindre drömmiga och mer punkiga Gang of four eller Shopping.) Och detta element av studsiga hookar är en del i vad som skiljer No Vacation från mängden liknande band som kanske lyckats med soundet, men inte riktigt med låtarna på det sätt som No vacation gör. Och det där genuina, intima uttrycket såklart, som framträder kanske ännu mer när de står där på scen.
Från början böljar publikhavet, för att mot slutet studsa runt i total närvarolycka – kvittot på att den där speciella magin mellan band och publik uppstod.
”Kom närmre” säger Sabrina och vi lyder och kryper ända upp till scenkanten. Från början böljar publikhavet, för att mot slutet studsa runt i total närvarolycka – kvittot på att den där speciella magin mellan band och publik uppstod. Den magin vi alla är ute efter.
Tilliten uppstår tack vare bandets ärliga närvaro och det sympatiska i musiken avspeglar sig helt klart i personerna på scen, det tycks inte finnas en sökt scenpose någonstans utan allt är oförställt, från sångerskan Sabrina med rakat huvud och boots som i kontrast till det uttrycket smeker in melodierna i mikrofonen, till Nat Lee med sin nalle-ryggsäck (syntar/violin/sång) och Harrison Spencer (gitarr), samt basisten, Riley Donahue och trummisen Rob Mills som tycks i ständig kontakt med varandra under spelningen.
Man får lite känslan av att det inte är No Vacation som kommit till oss, utan att det är vi som fått titta in i deras replokal/sovrum
Man får lite känslan av att det inte är No Vacation som kommit till oss, utan att det är vi som fått titta in i deras replokal/sovrum, precis när de inser att deras dröm om att vara ett band på europaturné går i uppfyllelse. Magi!
En sorg över det absurda att det inte handlar om att öppna fler kvartersscener utan att rädda de som finns.
När jag till sist lämnar Melodybox så är det med en lycka över att leva här och nu och ett större hopp om mänskligheten än när jag kom. Den där känslan man kan hamna i efter ett riktigt bra gig. Och en sorg över det absurda att det inte handlar om att öppna fler kvartersscener utan att rädda de som finns. Nu har Melodybox i alla fall 5 år till så se till att ta er hit!
