En fredag i maj kom Clara Klingenström förbi med sin benvita elgitarr på ryggen. Clara är uppvuxen i en musikfamilj på Gotland, och har precis debuterat med en av årets hittills finaste låtar "Ensam i en stad". Vi pratade om musik, kickar och att göra det som är viktigt för en och att inte bry sig så mycket om vad andra tycker.
— Jag kom hem ifrån USA, och mådde ganska dåligt under den perioden. Jag hade gjort slut med min pojkvän och kom till verkligheten i Sverige där jag började jobba på ett tråkigt jobb, gjorde destruktiva saker och umgicks med människor som inte var så roliga, så skrev jag "Ensam i en Stad".
— Jag hade varit borta från att skriva musik ett tag, och när jag kom hem började jag skriva massor igen, vilket var jätteskönt. En dag när jag höll på med en massa andra låtar, så kom den här melodin upp i mitt huvud, så jag satte mig i köket och spelade in den på mobilen. Den gick ganska lätt, hela texten kom i en tagning, sen lyssnade jag inte på det förrän ett halvår senare.
Du gick på Rytmus Musikergymnasie men valde att hoppa av. Hur kom det sig?
— Ja, jag var inte så mycket i skolan. Jag tycker att skolan är ganska tråkig. Jag tycker inte om att göra saker som folk säger till mig att jag ska göra. Vara duktig och sådär. Så har jag alltid varit. Jag gick låtskrivarlinje och tyckte inte det var jättekul att få betyg i musiken.
Vad gjorde du efter det?
— Jag flyttade till Stockholm när jag var ganska ung, sen flyttade jag hem till Gotland igen och träffade en kille. Vi byggde upp ett liv med drömmar och sånt där och jag kom in i någon slags vardag som jag inte trivdes i. Jag ville göra något annat, så jag drog till Miami för att plugga engelska.
Du har en låt som heter "Engelbrekts väg" där du sjunger om en Josefine. Vem är Josefine?
— Vi lärde känna varandra i Miami. Vi brukade sitta vid polen, dricka vin och prata om livet, killar, politik och hetsa upp varandra om allt möjligt.
— Efter den resan hittade jag ett sound jag ville göra. Jag har skrivit på svenska länge men har velat fram och tillbaka ifall jag ska skriva på engelska eller svenska. Där hittade jag väl att jag har lättare att uttrycka mig och vara ärlig i mitt hemspråk.
Du håller på med en EP nu. Vill du berätta lite om den?
— Det hänger väl lite ihop med den storyn att jag är en sökande person. Jag är ganska tom, och i det försöker man väl nånstans hitta kickar för att fylla tomheten.
I musiken är enda gångerna i mitt liv som jag kan sätta mig ner och få prata till punkt och inte bli avbruten
— I musiken är enda gångerna i mitt liv som jag kan sätta mig ner och få prata till punkt och inte bli avbruten. Jag får säga det jag vill säga.
— Jag har spelat in på Gotland hos Tobias Fröberg (Ane Brun, Frida Hyvönen), och i Göteborg hos Mattias Glavå (Broder Daniel, Håkan Hellström, Franke, Anna Järvinen), och en låt spelade vi in hos Fredrik Swahn i hans studio.
— Tobias och jag lärde känna varandra 2014. Jag skrev till hans fan page på Facebook att jag ville komma till en studio och jobba. Jag sa att jag kunde komma dit och koka kaffe.
Jaha, gjorde du det?
— Nej, jag kan inte koka kaffe. Säger Clara och skrattar. Jag fick sjunga stämmor istället.
Vad lyssnar du på för musik?
— Jag lyssnar på all typ av musik, som de flesta gör. Beror på vilket mode jag är på. På vägen hit lyssnade jag bland annat på Teddybears. Annars blir det mycket indie så som [ingenting], Amason och Peter Bjorn and John.
Du har en text tatuerad på armen, vad står det?
— Det står "Ingenting är viktigt, inget är på riktigt"
Jag menar, i rymden då är vi bara en liten skit, så vad spelar det för roll? Då kan man lika gärna bara köra på.
Vad innebär det?
— Att försöka sluta tänka så mycket, och att göra det som är viktigt för mig och inte bry sig så mycket om vad andra tycker. Jag menar, i rymden då är vi bara en liten skit, så vad spelar det för roll? Då kan man lika gärna bara köra på. Efter att jag tatuerade in den så gjorde jag en låt utifrån den texten. Den kommer förmodligen vara med på det jag släpper i höst.
