Isak Sundström trollband publiken på Italienska Kulturinstitutet med sitt smått geniala soloprojekt I.B. Sundström. Med en säregen stil sjunger han ögonblickssagor från livet som människa, någonstans i tiden, någonstans mycket nära ditt eget bräckliga hjärta.
Jag promenerar längs mörka byggnader med misstänksamma kameror och fordonshinder. En ensam Uber Eats-moped tvekar vid porten till USAs ambassad, men annars är det kusligt tyst denna novemberkväll. Kontrasten är påtaglig när vi kommer fram till Italienska Kulturinstitutets vackra byggnad från -58 där flerfärgade upplysta fönster välkomnar i mörkret. Och som för att understryka att här råder magi och konstnärlig olydnad svärmar en stor fladdermuskoloni kring entrén.
Själva scenen omsluts av orangebruna draperier och smutsgult scenljus som förpassar oss till en oklar tidsepok någonstans i det förflutna. Eller kanske som så ofta med I.B. Sundströms musik: till en plats någonstans bredvid nuet.
Artistisk (konstnärlig) integritet är svårt. Man behöver å ena sidan låta här och nu passera genom sin varelse helst helt utan skyddsdräkt, och sen försöka återge sina reflektioner så opåverkad av världen som möjligt. Isak Sundström (Pascal, Skriet) hör till de få som tycks kunna genomföra denna akrobatiska manöver till synes med lätthet. I alla fall känns musiken så.
I.B. Sundströms musik är väsensskild, men utan att vara otillgängligt konstig. Det är idel välkända grepp, även om ackordföljder ofta är virtuosa så finns alltid en enkelhet i de Rockabilly-färgade visorna som gör dom tidlösa. Som Isak själv säger “Vi ska spela helt vanliga låtar för er...med början och slut och refräng....”
I en för stor hatt och beiga kläder kliver Isak och det utmärkta bandet upp på scenen. Vi välkomnas in i I.B. Sundströms musikaliska värld med ett utdraget gongong-intro. En ljudskog som lika gärna kunde resonerat från intrikata elektroniska instrument och tillhörande reverbpedaler, men som ikväll är the real thing så att säga. Introt flyter över i "Rosa skog" - ett nästan 8 minuter lång stämningssättare som inleder senaste skivan "1593" (med fin sopraninsats från Hugo Mårtensson (Side effects)).
I.B. Sundströms musik är väsensskild, men utan att vara otillgängligt konstig. Det är idel välkända grepp, även om ackordföljder ofta är virtuosa så finns alltid en enkelhet i de Rockabilly-färgade visorna som gör dom tidlösa. Som Isak själv säger “Vi ska spela helt vanliga låtar för er...med början och slut och refräng....”
Inget konstigt någonstans alltså. Och det är kanske därför musiken går så fullständigt rakt in. Isak sjunger med oförställd bräcklighet och bandet spelar med ödmjuk självklarhet. Ingen försöker snurra till något. Imponerad är fel ord. Jag blir snarare… rörd. Och öppen. Öppen för den underfundiga enkla poesin i Isaks texter. Några få ord tycks förklara betydligt mer än sin egen massa.
I.B. Sundström får mig att associera till en osannolik mix av Gösta Ekman och Twin Peaks. Okej, även Mark Linkous (Sparklehorse) dyker upp i tanken också. I övrigt är det svårt att jämföra Isak Sundström och hans artistpersona I.B. Sundström med någon annan överhuvudtaget.
Troligtvis skulle helheten inte blivit lika slagkraftig utan bandets superfina musikaliska leverans, så helt utan självhävdelsebehov. (Samma musiker på scen som på inspelningen av ‘1592’: Amanda Forsman, Daniel Björkander, Fabian Ris Lundblad, Hanna Chawki, Hugo Mårtensson, plus live denna gång även Mattias Sundman och Monica Pettersson som spelade gonggong).
I.B. Sundström får mig att associera till en osannolik mix av Gösta Ekman och Twin Peaks. Okej, även Mark Linkous (Sparklehorse) dyker upp i tanken också. I övrigt är det svårt att jämföra Isak Sundström och hans artistpersona I.B. Sundström med någon annan överhuvudtaget.
Vi får inte bara höra hela senaste skivan "1592" i låtordningsföljd (som sagt, inte krångla till det…), utan även underbara "Hästarna", "Vackra Och Värdelösa" och "Livet Som Människor" från första skivan "I Den Skinande Gyttjan". Samtliga skivor kritikerhyllade och mästerverk i en alldeles egen genre tycker jag. Dessutom spelas en avslutande outgiven svensk version av "Stand by me": som jag tror översattes till "Stanna hos mig".
Och man vill verkligen stanna hos I.B. Sundström och fladdermössen i huset med de färgade fönstren en stund till. Med förhoppningen att få med sig lite av den där egensinniga magin när man sedan kliver tillbaka ut i verkligheten.
