Att förmedla upplevelsen av Maria W. Horn och Mats Erlandssons premiär av ett (hittills) namnlöst stycke för Orgel och Elektronik i Helsingörs domkyrka är inte det lättaste, inte på något plan. På ett sätt är det en gigantisk upplevelse, men på andra sätt är den minimal.

Det är inte en konsert på det sätt som man är van, vi sitter femtio personer i kyrkbänkar och tittar antingen framåt, mot det tomma, förgyllda altaret, eller rakt på varandra. Ingen sitter vänd mot källan av musiken: orgeln. Även ljuset är udda, ett sent eftermiddagsljus lyser in genom de höga fönstren och berövar kyrkan på den dunkla mystik som brukar finnas i konsertlokaler.

När musiken sedan börjar sker det nästan överraskande, helt plötsligt hörs musik från orgelns silverpipor. En ihållande ton som först hänger i luften helt själv innan den får sällskap av en till, och sen en till tills de till slut ljuder ett gigantiskt ackord. Horn växlar mellan ackord och harmonier långsamt och metodiskt, utan att rörelserna sker efter någon självklar rytm eller metod. Som lyssnare är det bara att lyssna och anpassa sig efter musikens rörelser.

Orgeln och elektroniken väver mellan varandra som två delar i en invecklad maskin, de nuddar aldrig varann och de stör aldrig varann. De är hela tiden den andras motpunkt och komplement. En relation som bygger på harmoni och dissonans, på motsättningar mellan klangfärg, textur och intensitet. Horn låter dissonanta ackord upplösas i harmonier som ter sig utomjordsliga. När orgelns höga register seglar ut över kyrkan får elektroniken bre ut sig med ett förvrängt sprakande och när orgeln går ner i det djupare, mullrande registret flyter de hermetiskt rena, elektroniska tonerna ovanpå.

Horn låter dissonanta ackord upplösas i harmonier som ter sig utomjordsliga.

De två instrumenten formar ett oändligt kretslopp som på ett mirakulöst sätt innefattar hela världens början och slut samtidigt. Konserten pågår i en timme, också det relativt kort tid. När tiden är slut och de absolut sista tonerna fått försvinna mellan kyrkbänkarna är det helt tyst i salen i säkert en hel minut, personligen är jag helt tömd. Tystnaden i sig blir som en del av musiken och det tar ett litet tag att landa i sin egen verklighet efter att varit som uppspänd i de långa, levande tonerna så länge.

Att se en konsert med Maria W. Horn är att uppleva musik för första gången. Det är att förstå hur ljud lever och hur det känns när det träffar en. Det är att inse hur även musik utan text, utan ord som behöver tolkas av lyssnaren, trots det är en kommunikation där två parter måste samverka och ta in varandra.

Maria W. Horn, Helsingør Domkirke 19/8-20