SAVANT träffar punktrion Snake kort innan release och får höra om vad som håller treenigheten samman, hur #metoo påverkat nya skivan och vad som döljer sig bakom scensminket.

Mycket har hänt sen den sensationella debuten för sju år sedan då Snake gick från noll till hundra i princip direkt. Istället för att försiktigt klättra mot framgång fick de dela scen med band som Refused och Bass Drum of Death och ta emot Manifestgalans pris för årets rock. En svårslagen debut.

Sedan dess har bandmedlemmarna Mia Maria Johansson (sång), Madeleine Frankie (synt och theremin) och Tess de la Cour (trummor) medverkat i t ex Riot Grrrl Sessions, spelat med andra band och satsat på egna soloprojekt, Tess som Memoria och Mia Maria under eget namn. 

Sju år mellan skivsläppen är i och för sig ingen ovanlighet i musikvärlden, men hur blev det så? Det var ju sådan väldig fart i början.  Madde förklarar: 

– Det var lite olika saker. Livet och allt som händer i det. Du Mia fick ju barn i den vevan. Men vi behövde verkligen en paus också efter hysterin i början. Vi behövde hämta andan. 

Tess lägger till:

– Men vi har ju alla jobbat med musik på andra sätt under den här mellantiden. Vi har växt och utvecklats, och allt det tar vi nu tillbaka in i Snake.

– Och egentligen var nog pausen bara ett och ett halvt år. Sen började jag faktiskt skriva för Snake igen, säger Mia Maria. 

Snake har kallats ett av Sveriges bästa liveband och Manifestjuryn liknade dom vid tre tigrar som släppts ut ur en bur.  Musiken tycks komma rakt ur hjärtat i 250 knyck. Den typen av energi är ju eftersökt i punk och rockvärlden och går liksom inte att fejka. Hur lyckas Snake? 

Det uppstår en urstark synergi mellan oss. Vi ger varandra energi.

–  Mellan oss finns en hundraprocentigt tillåtande atmosfär, säger Madde. Och eftersom det inte finns någon press så vågar alla släppa loss.

Mia som skriver all text och grunderna till bandets låtar fyller i:

–  Skapandet är centralt. Jag skriver visserligen mycket, men slutprodukten är verkligen summan av oss tre. Det skulle aldrig bli Snake om jag tog låtarna vidare själv eller bara med en till person.

–  Det uppstår en urstark synergi mellan oss. Speciellt på scen, men även i repan. Vi ger varandra energi, säger Tess.

Första skivan (Cradle Of Snake) var en explosiv ormgrop av låtar om hämnd, kärlek och utanförskap. Nu är det dax att släppa den för musiker fruktade uppföljaren. Snakes debutsuccé blir kanske svår att toppa. Hur tänker bandet kring det? 

–  Man får inte ha hybris. Det är en tuff bransch. Man kan absolut inte ta något för givet, säger Tess.

– Det släpps så mycket nu. Det har blivit jättesvårt att göra sig hörd efter pandemin, säger Mia Maria. Men bara vi själva är nöjda med det vi släpper. Och får komma ut och giga för vår publik. Sen får vi se.

På väggen i repan där vi träffas sitter en affisch för releasegiget på Nomad. En färgstark bild av Madde i grönt, Mia Maria i rött och Tess i gult. Dessutom i fullt scensmink. Är den scenmasken viktig? Mia förklarar:

– Som jag har sagt tidigare någon gång: Vi är ju sminkar oss inte för att bli Snake på scen. Vi sminkar oss för att bli oss själva. Vi placerar insidan på utsidan.

–  Vi blir ett “vi 2.0”, säger Madde.

–  Ingenting är påklistrat. Det är så mycket Madde i den sminkningen, det är så mycket Mia och så mycket Tess där, säger Tess.

–  Men sminket kan också vara jobbigt. Det kan kännas pinsamt och töntigt. Men när sminket väl är på plats, då känns det bra! Det är ett slags skydd, samtidigt som man syns och märks och tar plats, säger Mia. 

Att göra ett album så nära inpå metoo-rörelsen har verkligen gett kraft åt musiken.

Snakes nya skiva heter Undreams. Inspirationen har bl a varit metoo-rörelsen. Styrkan i den blev en trigger att sätta ord på tankar som funnits där länge, berättar Mia Maria:

– Jag insåg hur mycket mitt liv,  jag själv och min omgivning anpassats till ett liv och en uppväxt i ett patriarkat. Jag har försökt spegla texterna i det. Att göra ett album så nära inpå metoo-rörelsen har verkligen gett kraft åt musiken.

– Me too är f-n det bästa som har hänt hela kulturvärlden, fyller Tess i.

Den nya skivan är enligt bandet mörkare än den förra, men inte utan hopp. Låttitlarna vittnar om insikt, framåtrörelse och kraft. Och det låter både maffigt och naturligt på samma gång. Precis som med debuten Cradle of Snake är det Stefan Brändström som ligger bakom inspelning och produktion. Snake har bara lovord om honom:

– Fan han är så dj-a grym. Otroligt bra person. Lite producent, jättebra på stämmor. Jag har verkligen växt upp i hans studio. Under alla år jag har spelat musik så har jag jobbat med honom, säger Tess. 

– Han är anledningen att jag spelar theremin, säger Madde. Den bara stod där och väntade i hans studio.

– Det är en stor trygghet med Stefan. Han är neutral och hjälper oss med vår skapelse utan behov att lyfta sitt eget ego, säger Mia Maria.

Det är en intensiv tid inför releasen. Mycket som ska fixas. En theremin på service. Repdagar som ska synkas. Höstgig som bokas. Vi bryter upp. Jag avslutar med att fråga vad Snake har för egna  favoritlåtar på nya skivan.

– (Madde) Defrost. Den talar till min benmärg. Både finstämt och skrän, alltså hög dynamik. Det gillar jag.

– (Tess) Undreams. Jag gillar verkligen gitarren, den sticker ut. Jag tänkte direkt att den här måste bli en singel.

– (Mia Maria) Jag har ingen favoritlåt. Jag har inte någon distans till låtarna på det sättet och kan inte välja ut någon speciell.

Jag lämnar musikerna i Snake med låten Shame & Blame mässande i öronen. En pepp att hålla huvudet högt och stå lite mer bredbent än förut. Tack Snake!

Undreams släpps på Sounds of Subterrania den 12 maj, och den 14 maj har Snake releasegig på Nomad. 

‍