Julikvällen är intensivt varm och Dalhallabesökarna skyndar ner i det något svalare kalkbrottet vars enorma yta omger scenen. Det är en uppfriskande blandning 60-talister och 25-30-åringar som alla kommit för att se legendariska huvudakten New Order. Jag har sett New Order ganska nyligen och är mer nyfiken på supportande ikonen Henric de la Cour.
Även om kalkbrottet är enormt så ger scenen en någotsånär intim känsla – kanske för att läktarna är branta och man kommer så nära, eller för att man av någon anledning får andra referensramar i en så stor grop.
Det är genialt att låta Henric de la Cours mörka expressiva musik öppna för de, nuförtiden inte särskilt mörka eller mystiska legendarerna New Order. Det är ändå därifrån de kom en gång.
Och jag hinner tänka att det här gotiskt råa kalkbrottet egentligen passar Henric de la Cour perfekt! De höga branterna mot mörk omgivande skog, den stillastående vattenspegeln bakom scen. Det är mäktigt och torde passa mörk musik. "Min musik skall låta mer som en begravning än som ett födelsedagskalas", har Henric sagt vid något tillfälle. Många av Dalhallabesökarna denna dag verkar mer inställda på födelsedagskalas á la New Order, men även om inte alla i publiken har fattat det så tycker jag det är genialt att låta Henric de la Cours mörka expressiva musik öppna för de, nuförtiden inte särskilt mörka eller mystiska legendarerna New Order. Det är ändå därifrån de kom en gång.
Henrics scennärvaro och den vackra domedagsmörka rösten tillsammans med bandets stabila leverans tar ändå mitt fokus och jag glömmer både dagsljus och tomma stolar
När Henric äntrar scenen är det fortfarande ganska ljust och bara en bråkdel av publiken har hunnit fram till sina platser – långt från något önskeläge alltså. Men Henrics scennärvaro och den vackra domedagsmörka rösten tillsammans med bandets stabila leverans tar ändå mitt fokus och jag glömmer både dagsljus och tomma stolar.
När New Order går på så har det inte bara blivit mörkt – ljudbilden har dessutom gått från ganska platt till fantastiskt bred och nyanserad. Ihop med deras maffiga visuals så blir det en maxad upplevelse som bryggar över bandets lite trötta leverans. Jag blir plötsligt lite konspiratorisk och tänker att de mixade Henrics röst så lågt för att han sjunger alldeles för bra jämfört med (nutida) Bernard Sumner.
Nu är ju Dalhalla en ganska stor venue, men jag önskar mig att få se Henric de la Cour där på scen igen (eller i annat valfritt kalkbrott), och då som huvudakt, i mörker och med galet bra ljud.
