Liz Harris släppte sin första skiva som Grouper 2005. Hennes senaste skiva (den elfte i ordningen) är en samling spår inspelade under de femton år som gått sen dess. De nio låtarna som utgör Shade varierar i ton, stämning, produktion, inspelningsteknik och textinnehåll. En splittring som knappast är oväntad givet den långa inspelningsperioden. Det hade varit intressant att veta precis när vissa spår kom till dock. Hur lång tid skiljer det bedövat distade öppningsspåret Followed the Ocean från den smärtsamt viskande Pale Interior: vilka livshändelser har utspelat sig mellan deras tillkomster?
Med sitt varierade sound är Shade ett ovanligt album i Groupers diskografi. Hennes mest populära släpp kännetecknas av en tydlig stringens både vad gäller stämning och instrumentation. Variationen sticker ut i början och det är svårt att hitta en gemensam nämnare som binder samman albumet, även om alla spår i sin egen rätt är både vackra och välgjorda. Med tiden faller dock pusslet mer och mer på plats. Genom att blanda och ge på det sättet som Harris gör på Shade så visar hon bredden av sin musikaliska kompetens. Att skivan är svår att få ett grepp om i början gör att den förståelse man får med tiden känns intim och mänsklig, som att ha närt en relation. Shade lever och förändras medan man lyssnar på den och speglar på så sätt den långa tidrymd som ligger till grund för dess existens.
Skivan känns personlig även från Liz Harris’ sida, speciellt på spår som The way her hair falls. Mellan folkigt avskalade gitarrackord och mjuka, nästan smärtsamt känsligt sjungna ord får vi höra flera omtagningar: Harris spelar fel ackord och går tillbaks några sekunder eller sjunger om den tidigare frasen för att få den på rätt sätt. Trots sina omtagningar känns The way her hair falls aldrig som en demo, kanske på grund av kvaliteten i själva inspelningen. Både sången och gitarren är glasklara, varje liten rörelse över strängarna och varje liten inandning hörs på inspelningen. Allt de här formar spåret till en mästerligt utförd studie i närhet. Mot slutet av låten får höra Harris böja sig fram mot inspelaren och nästan ohörbart viska för sig själv “just so…”, ett litet meddelande som säger lika mycket som resten av spåret sammanlagt. Det här är en skiva som man behöver lyssna noga på för att verkligen fånga upp de allra vackraste stunderna.
Skivans mer experimentella delar (det tidigare nämnda öppningsspåret, mittenspåret Disordered minds och den kusliga Basement mix) ligger närmre den Grouper vi fått känna genom större delen av hennes karriär, med spöklika kompositioner under oändliga lager av reverb och dist som döljer både Harris’ röst och texter. De här mer bekanta låtarna är de som snabbast landar, mycket på grund av att de passar in i den bild av Grouper vi redan är bekanta med. Det som gör Shade till ett av Groupers bästa släpp är dock de andra stunderna, de som visar upp sidor av Harris som tidigare har hamnat i bakgrunden. Låtar som The way her hair falls, Kelso (blue sky) och Ode to the blue visar att Harris är mer än sina melankoliska melodier och texturer, och att det i själva verket finns ett stort hopp bakom de dimmiga ljuden
