Jag beger mig mot studion Helter Skelter för att träffa Thobias Eidevald och Henrik Sunbring i den stockholmsbaserade duon Domus. Med mig har jag några Melleruds Paradpilsner och i hörlurarna lyssnar jag på deras nya singel "Weightless Dreams". När jag kommer fram och tar av mig lurarna hör jag samma låt spelas, men nu live, inifrån studion.
– Det var precis så vi hade planerat det. Säger Henrik och skrattar.
Hur kom Domus till?
— Vi pratade om att starta band för längesen. Säger Thobias.
— Jag hittade ett Facebook-minne för 11 år sen, då hette vi Dödskalle. Tillägger Henrik.
— Vi hade en vision om att vi skulle göra en cover på Satyricon och låten "King". Säger Thobias.
— Ja, just det. Det skulle vara första projektet. Säger Henrik och skrattar. Vi var väldigt inne på att dra igång någonting, sen blev det istället att jag värvade Thobias till vårat gamla band, Agent Side Grinder.
Det föddes väl under repen att vi hade mycket gemensamt musikaliskt som inte fanns i Agent Side Grinder. När vi sen hoppade av kände vi att "Det är nu vi kör".
Vi var ett tight band i många år, och under den tiden pratade vi om att dra igång Dödskallen. Det föddes väl under repen att vi hade mycket gemensamt musikaliskt som inte fanns i Agent Side Grinder. När vi sen hoppade av kände vi att "Det är nu vi kör".
Under våren 2018 släppte vi under namnet Domus, första singeln, "Skjutbanan", och följde senare upp med en EP i september.
— Från början spelade vi bara in för att se vart det skulle landa. Vi hade inte någon vision vad Domus skulle bli rent musikaliskt. Det var skönt att bara köra på. Säger Thobias.
Då trodde vi att Domus betydde "oändlighet" och det tyckte vi var rätt nice. Det visade sig sen att Domus betyder typ hus eller nånting säger Thobias och skrattar.
Vart kommer namnet Domus ifrån? Konsum?
— Lite oklart ändå, det var väl bara ett namn som kom upp. Säger Thobias fundersamt.
— Eller jo, det har ju ganska mycket att göra med den gamla Domus-loggan, och då trodde vi att Domus betydde "oändlighet" och det tyckte vi var rätt nice. Det visade sig sen att Domus betyder typ hus eller nånting säger Thobias och skrattar. Det var ingen som kollade upp det.
Jag har er EP på vinyl, förutom att det är en bra skiva, så har den jävligt snyggt artwork.
— Vad roligt! Det är en kompis, Clara Lidström, som ritat allt åt oss, även det nya. Hon gick i min tjejs klass på Berghs. Jag har alltid tyckt att hon gör coola grejer, så jag ville ha med henne på det. Hon vill alltid lyssna på de nya låtarna när hon ska rita nya grejer. Hon är väldigt flummig på ett bra sätt.
Ni har på den EP:n en låt som heter "Vitamin M". Har inte hört om den vitaminen förut?
— Det är väl våran första låt? Säger Henrik och tittar på Thobias.
— Har du hört låten "Vitamin C" med CAN? Ett gammalt tyskt krautrockband. De har ett så jävla skönt trumkomp, och så tänkte vi att "Ska vi inte bara testa att göra ett beat av det trumkompet?", så ändrade vi på tempot och så blev det något helt annat. Det är väl därifrån, och så tyckte vi att det var lite Mogwai-känsla, så då blev det "Vitamin M". M står för Mogwai.
— Arrangemanget byggs upp från nåt litet till nåt stort. Tillägger Henrik.
— Det har vi väl jobbat med ganska mycket, att både bygga och hålla tillbaka. Att få till den magiska kombinationen med att låta det växa, men att också hålla det tillbaka. Säger Thobias.
— Mm, att behålla spänningen hela vägen, att det kommer att explodera snart. Det är lite det som är Mogwai, postrock-grejen att man har den stämningen liksom. Säger Henrik.
För Domus har slumpen alltid varit en viktig ingrediens. När man lyssnar igenom det man har spelat in, så hör man någon miss och börjar bygga utifrån det.
— För Domus har slumpen alltid varit en viktig ingrediens. När man lyssnar igenom det man har spelat in, så hör man någon miss och börjar bygga utifrån det. Inte försöka få saker att vara perfekta, utan låta de små misstagen som händer bli något fint istället. Säger Thobias.
— Det är som rösterna i "1955". Där var det mycket slumpen som styrde. Vi gick ut på YouTube och surfade på ufo-podcasts, vi ville ha röster som pratade om UFOn. Vi hittade nån talk show och en riktigt skön snubbe som vi klippte ut, så blev det en rytm i det som drev låten framåt. Den behövde ju nånting, vi var först inne på att lägga till sång. Säger Henrik.
Har ni tänkt på att spela in nåt med sång?
— Det kommer. Vi ha spelat in en låt med sång som kommer på nästa släpp.
Är det ni som sjunger?
— Nej. Säger Thobias.
— Ska vi hålla på det? Säger Henrik och tittar på Thobias.
— Jag vet inte? Säger Thobias och skrattar. Ljung, Olivia Ljungquist, har lagt sång. Den är helt klar så den kommer med på skivan.
När kommer skivan?
— Blir nog senare under hösten. Säger Henrik.
Blir det ett album eller EP?
— Om man räknar i minuter så kommer det nog bli ett helt album. Säger Henrik.
— Vi hade tänkt EP från början, sedan var det en del grejer som landade lite snabbare än vad vi hade räknat med. Det är ganska skönt när man börjar känna känslan av hur helheten kommer att bli. Säger Thobias.
Det handlar mer om att hamna i nåt sinnestillstånd än att nå fram till nånting
Hur ser den helheten ut hittills?
— Det har väl med det här drömska och undermedvetna att göra på nåt sätt. I och med att det inte är tydliga popsånger med vers, refräng och sånt, så handlar det mer om att låta låten vara som den här. Det handlar mer om att hamna i ett slags sinnestillstånd än att nå fram till nånting. Säger Thobias.
Sen är låtarna, precis som på EP:n väldigt spretiga. Det är det som vi tycker är skönt att få göra, i och med att det är vi som gör det så blir det ändå nånting som håller ihop det. Vi tycker det är skönt att inte behöva känna oss bundna till nån speciell stil, utan får vara ute och trixa lite. Ibland är det tydlig elbas, ibland ingen elbas alls.
— Ibland är det trummaskin, ibland är det riktiga trummor. Säger Henrik.
Vi har ju en synt som har blivit väldigt betydande för oss. Den heter "Music Time". En gammal leksakssynth som är ganska dålig, som vi använt genomgående i nästan alla låtar.
— Vi har ju en synt som har blivit väldigt betydande för oss. Den heter "Music Time". En gammal leksakssynth som är ganska dålig, som vi använt genomgående i nästan alla låtar. Ibland när vi fastnar så tar vi fram den för att komma på grejer. Då blir det någonting som också binder ihop det. Även om två låtar är väldigt olika, så blir det ändå Domus i slutändan. Säger Thobias.
Handlar ”Weightless Dreams” om att drömma sig bort utan att behöva tänka?
— Ja, men så är det verkligen. Det är väl en känsla som man vill att folk ska känna, som vi själva tänker med den. Ackorden som ligger är ju nästan samma i hela låten. Säger Thobias.
— Det är en svävande känsla också, viktlöst som att man svävar. När vi försökt att sätta ord på vår musik är det att man svävar, att man leviterar. Det är känslan vi vill komma åt. Säger Henrik.
När vi försökt att sätta ord på vår musik är det att man svävar, att man leviterar. Det är känslan vi vill komma åt.
Ni släpper också en video till "Weightless Dreams"?
— Marcus Malmström som jag lärt känna via bandet Side Effects, som har gjort lite av deras grejer, gör nu en musikvideo till "Weightless Dreams". Videon släpps i samband med att singeln släpps den 31 maj. Han gör den ihop med Clara Lidström som ritat omslaget. Hon ritar grejer och han får det att röra på sig. Berättar Thobias.
Ni spelade bland annat med Les Big Byrd i höstas. Har ni spelat något mer med Domus?
— Ja, vi var förband till Les Big Byrd på The Hush Hush Club i Jönköping. Säger Henrik.
— Det har väl varit allt ifrån Boy Harsher på Kraken till Oktoberfest i Tranås. Tillägger Thobias och skrattar.
Oktoberfest i Tranås alltså?
— Det var grymt! Säger Thobias.
— Hemtrevligt, korv med bröd och en stor stark. Tillägger Henrik.
Ni ska spela på en verkstad på hemlig plats i Stockholm den 5 juni?
— Det är inte så att man behöver åka ut från stan, utan det är i krokarna. Det blir på söder, ganska nära SöS. Säger Thobias.
Det är ju bra ifall det skulle spåra ur...
— Ja, och här är det ju nära till S:t Görans. Vi håller oss alltid nära akuten. Säger Henrik och skrattar. Det är även min födelsedag, räknar med mycket folk.
— Christian "Kitte" Berg från Kite ska köra innan också, han har ett Drone-projekt som heter Berg. Han har en skiva på Spotify, "The Tranås Drone Recordings 1".
Vad är er relation till Tranås? Är ni från Tranås?
— Jag är från Tranås, eller strax utanför. "Kitte" har vi lärt känna båda två här i Stockholm. Säger Henrik.
— Jag kommer från Jönköping. Tillägger Thobias.
Han hävdar att det är jag som har satt dit den, jag hävdar att det är han som har satt dit den. Det är lite oklart.
Det var faktiskt så jag upptäckte er. Jag såg Kite på Slaktkyrkan i Stockholm och Christian Berg hade en Domus sticker på ena synten. Enda stickern jag såg på scenen.
— Han hävdar att det är jag som har satt dit den, jag hävdar att det är han som har satt dit den. Det är lite oklart. Säger Thobias och Henrik skrattar.
— Det är från någon sen kväll i hans studio. Den sitter på hans Prophet, den dyraste synten på scenen. Tillägger Thobias.
Ifall vi går tillbaka helt från början – Hur började ert musikintresse?
— Jag spelade piano och lite elbas under gymnasiet. Nånstans under grungevågen så blev man helt hooked på de banden. Det var nåt helt nytt liksom, som innehöll mer känslor än rock, som man hade lyssnat på. Säger Henrik.
— Man får ju inte glömma att du gick hem varje dag efter skolan och spelade igenom hela Rage Against the Machine-plattan på bas. Säger Thobias och tittar på Henrik.
— Det gjorde jag faktiskt under en väldigt långt period… Ja, då fick vi det sagt. Säger Henrik och skrattar.
— Det har väl satt sina spår misstänker jag. Senare började jag upptäcka mer elektronisk musik, och lite mer avantgarde. Lite mer Sonic Youth-rock, som är lite mer experimentellt. Säger Henrik.
— Runt den tiden släppte Radiohead albumet "Kid A", och många tyckte att det var en konstig skiva när den kom, men jag tyckte den var helt perfekt. Den är fortfarande den bästa skivan som har släppts, tycker jag. Säger Henrik och pekar på en Kid A-affisch som han har hängandes på toalettdörren.
Kim Gordon från Sonic Youth är väl vår största gemensamma nämnare, som är typ den coolaste musikern genom tiderna.
— Kim Gordon från Sonic Youth är väl vår största gemensamma nämnare, som är typ den coolaste musikern genom tiderna. Säger Thobias och tittar på Henrik.
— Ja, absolut. Vi postar en bild på henne när hon fyller år varje år. Vi har i och för sig bara gjort det två gånger hittills, men vi kommer fortsätta. Säger Henrik.
Blir det turné framöver?
— Absolut vi kommer försöka åka ut så mycket det går. Säger Thobias.
— Det är ju också en grej vi har gemensamt, att vi gillar att åka ut och spela. Köra bil och hela den grejen. Fortsätter Henrik.
Vad är det ni gillar med det?
— Det är svårt att sätta fingret på det. Säger Thobias och funderar.
— Tiden bara försvinner. Det blir ett harmoniskt tillstånd. Tillägger Henrik.
Man svävar?
— Exakt. Sen är det sjukt kul att spela. Det är en viss typ av semestrande som bara musiker får göra, inga andra vet vad det är liksom. Säger Henrik.
