Med både en kritikerrosad EP och fullängdare i bagaget har Johannes Räihä hunnit en bit in i sin artistkarriär. Och han både stortrivs och känner ett visst obehag. SAVANT hänger med Johannes på en södermalmsbar och pratar om låtskriveri, texter och styrkan i att vara nybörjare på något.
Johannes Räihä måste vara den perfekta personen att ta en random-öl med. Otvunget glad och nyfiket frågvis (vem intervjuar vem egentligen?), men också eftertänksam och reflekterande. Uttrycket “ingen farstu” stämmer bra på Johannes.
Jag drar igång inspelnings-appen och vi kommer in på alla mikroskopiska låtidéer man har på telefonen och det vansinniga i att försöka hitta något i efterhand när klippen heter “1137” eller bara “ffffgh”. Jag frågar vad hans inspelade idéer består av. Gitarr? Bara sång?
Johannes: “Det ser ofta ut så här... jag gör ett försök på gitarr... det går snabbt åt helvete och jag blir sur. *skratt*. Men sen sätter jag mig vid pianot och då kommer låten till mig lättare. Jag är värdelös instrumentalist ska sägas, framförallt värdelös på piano.”
Jag tror honom såklart inte, det där med värdelös på piano. Johannes funderar vidare på hur låtskrivandet egentligen går till och tillägger att det ganska ofta är textsnuttarna som kommer först. Och sen att det nog faktiskt är helt olika varje gång.
Johannes: “ Det är liksom tema rörigt när jag skriver. *skratt* Men jag tycker om att skriva med just piano, jag har skrivit mycket så. “
Johannes låtar är av den där fina sorten som får en att lyfta, högt över vardagens trista gråtoner. Låtar som man vill sjunga med i. Texterna kan vara fulla av vemod, men musiken är verkligen komponerad av en solig själ. Eventuellt har Johannes lämnat naiviteten bakom sig, men det finns något oskuldsfullt i både text och musik som ihop med allvaret blir väldans fint.
Sen dess har det blivit svårare och svårare att skriva. Jag vill hitta tillbaka dit till den där lättheten, men det är jättesvårt.
Johannes: “Mina tre första låtar skrev jag helt kravlöst, jag hade ännu inte hunnit bygga upp mitt bibliotek av censurregler, så det gick lätt. Sen dess har det blivit svårare och svårare att skriva. Jag vill hitta tillbaka dit till den där lättheten, men det är jättesvårt.”
Ja hur får man sig själv att sluta tänka kritiskt? Vi pratar om mer eller mindre arbetsintensiva sätt att återgå till det där ocensurerade. Kanske byta instrument, skriva för någon annan, eller skriva på ett helt nytt språk.
Johannes: “Motsatsen till den där lättheten måste för övrigt vara alla låtskrivar-camps. Alla är så himla välutbildade i låtskriveri och man jobbar i en hård process. Men det blir ju mera volvofabrik än något konstnärligt tycker jag.
Jag vill inte vara den där gnällgubben, men jag tror verkligen att man förlorar något ju mer man gör det till en stor fabrik. Jag tror verkligen att en lyssnare kan känna av om det är på riktigt eller inte.
Johannes oroar sig i nästa andetag för att han är bakåtsträvande och gubbig när han säger så.
Johannes: "Jag vill inte vara den där gnällgubben, men jag tror verkligen att man förlorar något ju mer man gör det till en stor fabrik. Jag tror verkligen att en lyssnare kan känna av om det är på riktigt eller inte."
Sen är det såklart avgörande hur en låt levereras. Jag berättar att jag tycker om Johannes sätt att sjunga, att det känns äkta och Johannes verkar uppriktigt glad att jag ens lyssnat på skivan (!).
Johannes: "Det är lika jävla skumt varenda gång när någon man inte känner har lyssnat! Jag tycker det är askonstigt fortfarande."
Då hade jag aldrig stått på scen förut, förutom på kulturskolan i Hallsberg 2002.
Just nu är Johannes ute på turné. Örebro, Göteborg, Stockholm. Jag frågar var han gillar mest att vara, i studio eller på scen.
Johannes: “Definitivt scen! Jag är absolut mer live. Men jag höll på att dö första gången. Då hade jag aldrig stått på scen förut, förutom på kulturskolan i Hallsberg 2002... du vet den grejen. *skratt* Jag visste knappt hur medhörning funkade (vad artisten själv hör på scen, reds anm) - jag var helt lost. Skulle jag se det på film nu efteråt så skulle jag nog tycka att det var jättejobbigt."
Premiären skedde på en officiell Håkan Hellström-efterfest - alltså ett fullständigt galet ställe att spela på första gången. Men det gick verkligen inte dåligt. I studion är Johannes dock lite mer obekväm berättar han. Han har jobbat fram sitt senaste album “Om jag bara kunde bli naiv igen” med sin producent och kompis Norbert ( Norbert Lukács reds anm).
Johannes: “Norbert kan sitta i 8 timmar i ett sångspår. Det klarar inte jag. Det är ett evigt dissekerande av ljud och musik, och tillslut vet jag jag inte vad jag står längre. Jag hör inte ens en låt längre utan…något annat. Då föredrar jag vara i stunden live med bandet, mingla och dricka lite öl.”
Debuten var alltså kul men lite läskig, men det finns så många fördelar att vara debutant konstaterar vi. Vi pratar om att det verkar jobbigt att bli etablerad och kanske vara artist på heltid, att man kan bli för professionell. Att det kanske är enklare att behöva ha ett dagjobb och ett ben i samtiden, för man får därmed en större låda att plocka ur när man skriver låtar.
Johannes: “Det har verkligen varit en fördel för mig att vara nybörjare i musiken. Att jag aldrig pluggat musik. Oj va lätt det måste vara att tappa lusten om man lagt 6 år av sitt liv på att plugga musik och sen ska allt hända. Jag har sluppit den pressen.”
I “Ouzo” har jag kommit nära. Den kan jag bli tårögd när jag sjunger och så vill jag att alla låtarna ska kännas.
Du skriver egenupplevda texter?
Johannes: “Ja så är det ju. Och i varje låt finns en kärna och ju närmre kärnan man kommer i text desto bättre. Det kämpar jag med varje gång. I “Ouzo” har jag kommit väldigt nära. Den kan jag bli tårögd när jag sjunger och så vill jag att alla låtarna ska kännas. “
Du tycks blicka ganska mycket bakåt när du skriver?
Johannes: “Gör inte alla det? Ja jag vete fan om jag är nostalgisk. Men jag tänker mycket på hur livet varit, och funderar på saker för länge sen. Jag lägger mycket tid på att tänka tillbaka. Hur ska man lära sig något om man inte funderar på varför saker blivit som dom blivit?”
Kloka ord. Och vi pratar vidare om musikens betydelse och möjligheter. Hur viktigt musik är i livet oavsett om man skriver, spelar, lyssnar eller gör alltihop.
Johannes: “Musiken har varit ett så bra verktyg för mig. Då tvingas jag verbalisera dom där tunga tankarna. Som “stora lån och litet barn”. Jag kände mycket press då. Men när jag sen skrivit och sjungit den några gånger hade jag plötsligt gått vidare både själsligt och känslomässigt. Jag behövde typ bara säga det rakt ut för att bearbeta det.”
…det var inte sju låtskrivare som skrev Allan Edwalls visor liksom. Han satt där lite full i köket och skrev dom själv.
Vi kommer in på att lyssna på musik. Och Johannes berättar att han hade grym koll på nytt när han var yngre, men att lyssnandet förändrats.
Johannes: “Nu har jag mina listor bara. Och noll koll på låttitlarna. Nörden är heelt borta! *skratt* Sen är jag i och för sig periodare. Jag tror dock min kärna är svenskspråkig musik, alltså bra berättade på svenska, t ex Peter LeMarc och Håkan Hellström. Jag gillar bra melodier, men det är inte allt för mig. Texten har väldigt stor betydelse. En dålig text dödar låten!
Just nu har jag haft en period när jag lyssnar mycket på Allan Edwall - en fantastiskt underskattad artist i min generation! Och det var inte sju låtskrivare som skrev Allan Edwalls visor liksom. Han satt där lite full i köket och skrev dom själv.
Men som sagt det går i perioder. Just nu har jag svårt att koncentrera mig om det är för mycket ord så det blir en hel del filmmusik och instrumentalt - Arvo Pärt har jag lyssnat på de senaste veckorna. Jag tycker det är så jävla fina låtar!”
Lax…igelkott, trana, knubbsäl, näbbmus, björn
Johannes har alltid tänkt att han skulle hålla på med skrivande i någon form (han har också tidigare skrivit om musik, reds anm). Sen visade det sig att han kunde sjunga på köpet.
Innan jag hinner fråga om det stegar Jesper Hättander in på baren (spelar trummor med bl a Jelly Crystal) och Johannes och Jesper börjar namedroppa landskapsdjur:
Johannes: Lax!…igelkott, trana, knubbsäl, näbbmus, björn.
Johannes är en person med många sidor inser jag och kvällen blir allt suddigare. Fler kompisar och gemensamma vänner sluter upp på baren och samtalsämnena förgrenar sig ut i olika riktningar. Tillslut är det stängningsdax och vi driver alla iväg åt olika håll i staden. En vardagskväll mitt i livet är slut.
Johannes låt “Suddig i en cocktailbar” får bli passande avslutningsmusik för den här fina kvällen.
