Vi träffade den tidigare Kent-gitarristen och managern, Martin Roos i hans hus i Eskilstuna för att prata om tiden med Kent, och hur avslutet på kapitlet Kent öppnade upp hans kreativitet till att starta sitt egna projekt Byråkrat. Detta är första delen av intervjun med Martin Roos där vi pratade om hur han och Adam Berg var Jones & Giftets första fans, flytten till Stockholm, hur namnet Kent knäcktes samt låten "En helt ny karriär".
Vi sitter på Martin Roos veranda på baksidan av huset i Eskilstuna och blickar ut mot skogen, solen lyser på oss i solstolarna och Martin bjuder på kaffe. Det känns lite surrealistiskt, första gången jag lyssnade på Kent var någon gång i tonåren, och här sitter vi nästan 20 år senare. Man känner sig liten. Det är mycket känslor som är svåra att sätta ord på, jag vet knappt vart jag ska börja.
När kom du i kontakt med de andra i Kent?
— Det var i tredje klass i skolan i Eskilstuna. och när vi skulle börja i fyran, så var det en klass som blev tvungen att splittras. Jag hade då börjat hänga med en kompis, Adam Berg, och han ställde krav att han skulle hamna i min klass så vi kunde hänga.
Så jag har växt upp med honom, och Jocke Berg är storebror till Adam. Vi var snorungarna som sprang och förstörde hans rum och störde honom.
— Så jag har växt upp med honom, och Jocke Berg är storebror till Adam. Vi var snorungarna som sprang och förstörde hans rum och störde honom. Jocke spelade inte musik på den tiden, utan det kom senare när han började lära sig spela gitarr.
— Adam och jag var väl de första fansen till Jones & Giftet, som bandet hette då. Vi såg alla konserter och hängde runt. Vi var liksom indiekidsen, vi reste mycket till England och köpte CDs och vinyler. Åkte på Roskilde och Hultsfred, och odlade vårt musikintresse.
Adam och jag var väl de första fansen till Jones & Giftet, som bandet hette då. Vi såg alla konserter och hängde runt. Vi var liksom indiekidsen
— Jag flyttade till Linköping ‘91 för att plugga förvaltningslinjen, och under den tiden hade jag själv börjat spela gitarr och spelade i ett band i Linköping som hette The Blob. Vi gjorde covers på indie hits från Stone Roses, Ride och The Charlatans, och så hade vi egna låtar också.
— Jones & Giftet hade kommit till final i Cult 91, en musiktävling på Skylight i Eskilstuna, som de vann. Och året efter, ‘92, fick alltid det vinnande bandet spela på finalen. De hade skrivit en låt; “Håll i mig” eller “Vintervila”, eller vad det nu var och behövde en extra akustisk gitarr. De visste att jag spelade gitarr, så då fick jag vara med. Då stod vi alla på scen, även Thomas Bergqvist.
De hade skrivit en låt; 'Håll i mig' eller 'Vintervila', eller vad det nu var och behövde en extra akustisk gitarr. De visste att jag spelade gitarr, så då fick jag vara med.
— Efter spelningen så kickade de väl Thomas och tog in mig istället, så jag pendlade från Linköping till repen i Eskilstuna. Alla bodde ju kvar där. Adam Berg och jag flyttade senare upp till Stockholm, och flyttade ihop på Söder. Då gick jag musikvetenskap och han filmvetenskap, sen flyttade de andra efter.
Intressant hur slumpen och hur klassindelningen i tredje klass, på något sätt banade vägen för det Kent som vi känner till. Under den tiden hette bandet Jones & Giftet för att senare döpa om sig till Havsänglar innan det till slut blev Kent.
— Det var egentligen Adam som kom på namnet, Kent. Det var i vår lägenhet på Söder, på Brännkyrkagatan 88 som det knäcktes.
Det är liksom en loser i Torshälla med trälabbar och vit blend och moppemusche. Det är 70-tals Kent – bilden för den ultimata losern. Det kunde likaväl blivit Leif också
Varför blev namnet Kent?
— Det är nån persona liksom. Det är liksom en loser i Torshälla med trälabbar och vit blend och moppemusche. Det är 70-tals Kent – bilden för den ultimata losern. Det kunde likaväl blivit Leif också. Säger Martin och skrattar.
— Vi hittade sen andra saker som bekräftade Kent-grejen; Bowie hade en Kent-gitarr, Mick Jagger är född i Kent. Sen är det väldigt snyggt när man skriver det också.
— Hade vi hetat Leif hade säkert alla tyckt att Kent hade låtit töntigt. Det är klassisk varumärkeskännedom. Då var vi inte så skilled i varumärkesbyggandet, utan det blev som det blev.
— Jag jobbade samtidigt på skivbolag ’93, och sen när vi gav ut skivan i mars ’95, gjorde vi en turné. Jag jobbade ju ganska mycket, de andra hade lite ströjobb och jobbade inte på samma sätt som jag gjorde. De ville ju repa jämt, och jag hade inte tid. Sen när jag hade fått insikt i hur musikbranschen var och hur korta karriärer vissa hade, så var det mer ett strategiskt beslut att jag hellre ville jobba bakom kulisserna än att vara artist. Där fick man ju fel säger Martin och skrattar.
Sen när jag hade fått insikt i hur musikbranschen var och hur korta karriärer vissa hade, så var det mer ett strategiskt beslut att jag hellre ville jobba bakom kulisserna än att vara artist. Där fick man ju fel säger Martin och skrattar.
— Jag fick sen jobb på Sony, så då var det bättre att jag hoppade av. Jocke spelar ju gitarr, så de spelade väl in hela ”Verkligen” utan att ha en ny medlem – sen plockade de in Harri Mänty som ersättare.
Har du någon gång ångrat att du hoppade av Kent?
— Nej, jag har aldrig ångrat det. Jag har ju ändå fått vara med på samma resa, fast med ett annat perspektiv. ’97 sa jag upp mig på Sony och startade ett management, när "Isola" skulle ges ut internationellt.
Martin Roos var gitarrist i Kent mellan '91-'95, tappade några år under "Verkligen", och sen var han med från "Isola" igen från ’97, till 2014.
Det får man väl fråga Jocke, jag har ingen aning faktiskt... Jockes texter är ju liksom öppna för tolkning.
Det sägs att ”En helt ny karriär” handlar om ditt avhopp från Kent. Stämmer det?
— Det sägs det. Det är väl Filip Hammar och Fredrik Wikingsson som har hävdat det, jag vet inte om det är så. Det får man väl fråga Jocke, jag har ingen aning faktiskt... Jockes texter är ju liksom öppna för tolkning. Jag tror att alla gör den till sin egen, det finns nog lika många som gillar Kent som har Jockes texttolkningar.
Vad innebar det att vara Kents manager?
— Att vara buffertzonen mot omvärlden, de ska fokusera på det kreativa och jag fokuserar på businessen. De ska egentligen inte behöva ha några andra externa kontakter förutom mig. Jag skötte all kontakt med skivbolag, bokningsagenter, förlag, sponsring, merchandise och så vidare. Sen är det team work – jag körde inte solo race på något sätt, och inte de heller, utan det handlar om att jobba tillsammans och hitta en balans. Det var väl framförallt Jocke och jag som team:ade upp mest.
Det hände så mycket coola grejer runt den svängen, så den blev så mycket större än alla andra på något sätt.
Vad har du för relation till Kents musik?
— Jag har alltid gillat Kent. "Isola" har en stor plats hos mig, det hände så mycket de åren. Vi turnerade enormt mycket. Vi var i Europa, i USA, och det hände så mycket coola grejer runt den svängen, så den blev så mycket större än alla andra på något sätt.
— Jag tycker "Röd" är häftig rent soundmässigt och min favoritlåt är "December" tror jag.
— Vi var väl ganska gröna och peppade då. Alla plattor har sin skönhet i sig och ofta har platsen där vi spelat in på satt tonen för hela projektet. Inte bara plattan, utan allt runtomkring med artwork, foto och video, jag har varit väldigt intresserad av de delarna, musiken har jag inte varit med och pillat i överhuvudtaget. De andra delarna kan man ju vara med och påverka på ett annat sätt. Jag är väldigt designintresserad och gillar färg, form och funktion, så det har varit jävligt kul.
De andra delarna kan man ju vara med och påverka på ett annat sätt. Jag är väldigt designintresserad och gillar färg, form och funktion, så det har varit jävligt kul.
Jag observerar att Martin gillar konstnären Waldersten. Det hänger tavlor på väggarna och i ett rum som blickar ut mot skogen är hyllorna fulla med böcker. Kent gjorde ett samarbete med Waldersten och gjorde boken “Lägg er inte i!” som Martin visar.
— Vi har jobbat med en massa briljanta människor genom åren, så det har varit väldigt utmanande och kul. Allt ifrån Johan Renck, Adam Berg, Jonas Linell, Thomas Ökvist och Helene Sköld – Massor av stjärnor. Att hitta de där teamen liksom, även kring PR och marknadsföring, som också kommer nära bandet, som Sandra Nordin som har jobbat väldigt länge med Kent. Man har skapat ett vinnande lag.
Har du några anekdoter från turnéerna?
— Mycket går ihop liksom, men det som sticker ut är väl utlandssvängarna, eftersom vi inte gjorde så många. Två eller tre USA-turnéer och ett otal Europaturnéer. Jag hängde med när vi åkte kust till kust i USA med The Cardigans – det var ju magiskt.
Så ringer min mobiltelefon, och så är det Lars Rixon från United Stage: 'Harri! Vart har du gjort av Harri, han är inte med på bussen?!'
— Vi blev nästan utslängda från Prince Club i Minneapolis, de tyckte vi var lite stökiga där. I samma stad glömde vi även Harri, det var ju faktiskt hans eget fel. Vi hade gjort konserten och räknade in att alla var med i bussen vi skulle sova och åka i över natten. Sen vaknade Harri mitt i natten och fick för sig att han skulle dra ut och köpa pizza. Han tog bara med cash och lämnade plånbok, pass och mobiltelefon i bussen så han inte skulle bli rånad. Han försvann iväg och ingen märkte nåt, så vi drog ju där mitt i natten. Så ringer min mobiltelefon, och så är det Lars Rixon från United Stage: ”Harri! Vart har du gjort av Harri, han är inte med på bussen?!” Jag bara: ”Jo, han är med på bussen…” så gick jag för att kolla i hans binge, drog undan skynket och där låg pass, plånbok och mobil på kudden, men ingen Harri. Då var vi liksom halvvägs till Fargo.
— Grejen var att Rolling Stones spelade samma kväll, så det hade kommit femton likadana bussar, så han hade blivit helt förvirrad. Så han lyckades komma till något hotell och låna en telefon. Det visade sig att en i crew:et hade en brorsa i Minneapolis som hade stannat kvar som skulle flyga istället, så då fick Harri och han tag på varandra och flög dit vi nu skulle. Det var lite skräckblandad förtjusning, det är en kul historia, men det var lite krisartat. På den tiden var det inte alls på samma sätt med mobiltelefon. Det är väl en sån där skön turnéstory.
Vi går ner till Martins studio, det står gitarrer på golvet och Martin pekar på en guldskiva från när han jobbade med Meja. En japanska guldskiva, lite coolare än de svenska, gjord i plexi. Det står en Motörhead-vodka på hyllan från tiden han arbetade med dem.
Martin pekar på en färgburk som det står Kent på.
— Vi tog ju fram en burk, till en Kentfest, 30 burkar med specialblandning med rosa Kentfärg.
Bredvid färgburken står det ett vadderad kuvert adresserat Joakim Berg.
— Den här är ganska intressant. Det här är Jockes oöppnade inbjudan till Grammy Awards. Vi var tvungna att dra dagen innan.
Martin visar mig in i förrådet och visar allt gammalt Kent junk, allt från turnéböcker, foton och merchandise, gamla budgets och annat. På hyllan ligger det även två gitarrer.
— Ja, den ena är min första gitarr, en Levin och den andra en gammal Cort. Grejen är att den köpte Harri av mig, sen så snodde jag tillbaka den på en fest mitt i natten.
När du tänker tillbaka på Kent, vad känner du då?
— Jag känner mest att det var en kul och intressant resa, eller resa… Det är ju halva tiden av mitt liv som jag har spenderat med Kent i någon form.
— Jag hoppade ju av igen 2014 och nu är det snart 2020, så det blir ännu längre ifrån. Jag är inte sån som tittar tillbaka, utan jag är mer intresserad av framtiden. Sen umgås vi i olika sammanhang, så det är inget som har stannat av heller. Våra familjer känner varandra så det är naturligt att vi ses ibland.
Vi hade ju pratat om det ganska länge, jag och Jocke, så det handlade väl bara om när.
Hur kändes när det blev officiellt att Kent skulle lägga ner?
— Vi hade ju pratat om det ganska länge, jag och Jocke, så det handlade väl bara om när. När jag kastade in handduken för andra gången 2014, så var det ett ganska gyllene tillfälle att göra avslutet på ett snyggt sätt.
— Jag hade krattat en del vilka vägval de skulle ta. Det fanns lite olika vägar man kunde ta‚ man kunde göra en Kentfest till, Bråvalla eller den grejen. Det fanns olika deals och skivavtal på bordet, men själva beslutet gjorde de med deras nya management. Jag ville inte lämna något i oordning, det är en slags yrkesstolthet.
Hela avslutet från att videon släpptes den 14 mars till att de hade den sista spelningen på Tele2 Arena den 17 december kändes så perfekt. Det följde verkligen Kents mantra, att sluta på topp.
Mycket av avslutningsidéerna kommer från Adam och Jocke – orkestreringen av sista andetaget på något sätt.
— Om man går tillbaka till teamet, de har ju omgett sig av smarta människor hela tiden. Mycket av avslutningsidéerna tror jag kommer från Adam och Jocke – orkestreringen av sista andetaget på något sätt.
Det var väldigt härligt att bara få uppleva den känslan, att bli överraskad och översköljas av samma överraskning som alla andra.
När Martin Roos lämnade Kent som deras manager 2014 tog Bud Fox Management över.
— Det var fantastiskt kul att få uppleva det utifrån och inte veta om allting, och inte vara nervös över att någon jävel ska goofa med någon timeline, eller nån ska floppa på skivbolaget. Det sker alltid, hur mycket man än planerar är det alltid nån som goofar. Det var väldigt härligt att bara få uppleva den känslan, att bli överraskad och översköljas av samma överraskning som alla andra. Även om jag hade viss insight sådär.
De har ju också slutat så man har ju inget att förhålla sig till, att antingen är man med i Kent eller så är man inte med.
Vad betydde avslutet för dig på ett personligt plan?
— Det blir ju ett avslut på ett kapitel. Nu är vi alla ex-Kent. De har ju också slutat så man har ju inget att förhålla sig till, att antingen är man med i Kent eller så är man inte med. Jag har ju vid två tillfällen inte varit med i Kent, fast på ett annat sätt, men nu blev vi alla ex-Kent.
— Jag har ju haft längre tid att förhålla mig till det, så för mig var det ingen stor omställning. Men för dem tror jag det blev en större. Framförallt för folk runt omkring och alla som har jobbat med Kent i alla år. Kentkonserterna var ju en mötesplats för allas våran umgängeskrets – på förfester, efterfester och alla större konserter och turnéer. Nu träffas inte samma typ av konstellation längre.
Kentkonserterna var ju också en mötesplats för allas våran umgängeskrets – på förfester, efterfester och alla större konserter och turnéer.
— Och jobbmässigt så var jag VD på ett bolag som då var privat. Jag visste ju att vi skulle in och bli ett kommunalt bolag från januari 2015, så det var det jag ville fokusera på. Jag jobbade både med Kent och var VD på ett bolag, det var two worlds collide. Det ena var 24/7 och det andra var 8-17. Det blir svårt att få ihop. Det blev också ett vägval; vad ska jag satsa på framåt?
— Jag gjorde ju Kent i 17 år, så två år till är väl same same. Man söker väl nya utmaningar och ny energi på något sätt.
Under de åren man omges av genier som spelar musik, så är det jävligt svårt att ens våga ta tag i det. Det blir nästan lite corny att 'Nu ska jag komma där' liksom.
Några år efter Kent startade Martin sitt instrumentala monotona projekt Byråkrat.
Kom starten av Byråkrat. naturligt efter Kents avslut?
– Under de åren man omges av genier som spelar musik, så är det jävligt svårt att ens våga ta tag i det. Det blir nästan lite corny att ”Nu ska jag komma där” liksom. Jag tror att man undermedvetet, kanske medvetet, inte ens satt sig vid gitarren eller datorn. Det känns så fjuttigt att jag ska komma med någonting när jag sitter bredvid Jocke liksom.
Detta är första delen ifrån intervjun med Martin Roos. I andra delen, som kommer snart, pratar vi om hans nya instrumentala projekt Byråkrat. Fram till dess, lyssna på albumet "Tillit" nedan som släpptes tidigare i våras.
